flavianopolis

En av de vanligaste invändningarna mot en metallisk myntfot är att det inte finns någon anledning att slösa bort guld eller silver när man kan använda sig av papperslappar eller rent av elektroniska signaler som betalning. Jag delar helt uppfattningen att man hellre bör använda papperslappar eller elektroniska signaler istället för guld eller silver och tänkte i denna text visa att även under en metallisk myntfot inga ädla metaller slösas bort.

Om man tänker sig tillbaka i tiden var det med stor säkerhet så att det under forntiden knappast fanns något kreditväsende att tala om och att all handel var renodlad byteshandel där ingen form av papperspengar förekom.

Av skäl som jag tidigare redovisat är det dock sannolikt att redan på ett tidigt stadium i handelns historia silver och guld kom att inta en särställning därför att dessa metaller särskilt väl lämpar sig som betalningsmedel. Här uppkommer emellertid en egenartad och inte rakt igenom lycklig bieffekt. Om guld och silver inte bara eftertraktas på grund av sina icke-monetära kvaliteteter blir rimligen guld och silver orimligt dyrt, vilket medför att guld och silver inte kan komma till lika stor användning som hade varit fallet om de inte hade använts som betalningsmedel.

Den fria marknaden har dock en lösning på detta problem. Om vi antar att på grund av gulds och silvers monetära kvaliteter en särskild efterfrågan på guld och silver uppkommer och denna medför att guld och silver fördyras i förhållande till andra varor så blir det automatiskt mera lockande att bryta guld och silver, vilket i ett senare stadium medför en ökad tillgång på guld och silver vilket i sin tur tenderar att driva ned bytesvärdet på guld och silver.

Nu invänder måhända någon att också detta är ett slöseri med resurser och jag håller med om detta. Varför skall man ägna sig åt att bryta guld och silver när man lika gärna kan betala med papperslappar vars bytesvärde vida överstiger kostnaderna för deras produktion? Svaret är givetvis att bortsett från att papperssystemet medför en större inflationsrisk så finns det inga vettiga skäl alls. Det bör betecknas som rent vansinne.

Nu är det emellertid så att de som bryter guld och silver kan utfärda löften att i framtiden leverera guld och/eller silver. Någon som tror sig ha funnit en guld- eller silvergruva försöker dels få kontroll över själva gruvan och dels uppbringa medel för att kunna bestrida kostnaderna för att bryta den. Han kan exempelvis utfärda ett löfte att om 10 år leverera ett ton guld och i utbyte mot detta löfte kanske erhålla 500 kilogram redan brutet guld. Det redan brutna guldet kan han använda för att betala sina arbetare och för att köpa in redskap nödvändiga för att bryta guldet.

Om dessutom detta löfte att vid en framtida tidpunkt leverera guld är manifesterat i en urkund och urkunden kan bytas mot varor och tjänster kan det hända att urkunden börjar cirkulera som om vore den guldpengar. Under tiden som urkunden cirkulerar medför den att samhället tillförs köpkraft ur tomma intet, vilket medför inflation. När guldet väl brutits och kommit upp till ytan har kreditrisken visserligen upphört, men eftersom urkunden eller skuldebrevet kommit tillbaka till sin ursprunglige utgivare i samma ögonblick som guldet levererades uppträdde den inflationseffekt som eljest hade blivit följden av den ökade tillgången på guld redan då urkunden sattes i omlopp och godtogs som bytesmedel.

På samma sätt kan i princip vem som helst utfärda löften att betala/leverera guld- eller silver, men eftersom ingen tvingas godta dem och alla som har sådana i sin hand kan vända sig till utgivaren och begära inlösen samt att utgivaren är skyldig att kvittningsvis godta sina egna skuldförbindelser som om vore de metalliskt mynt finns det vissa spärrar mot överriklig utgivning av sådana skuldförbindelser. Utfärdar man skuldförbindelser och sätter dem i omlopp har man ju gett omvärlden förmågan att driva en från gård och grund. Däremot har man under inga omständigheter lovat att ha det utlovade guldet i ständig beredskap och om så vore fallet funnes ju ingen anledning att utfärda skuldförbindelsen. Argumenten mot fractional reserve banking är alltså rent imbecilla.

Den yttersta spärren mot överriklig emission av skuldförbindelser är dock det faktum att överriklig emission av skuldförbindelser medför att samhällets allmänna lönenivå stiger räknat i guld, samtidigt som givetvis inte guldgruvorna blir mera fertila bara därför att lönenivån räknat i guld stiger. Stegringen i den allmänna lönenivån medför dessutom att guldsmycken blir mera uppnåeliga för den stora massan. Bör då inte rimligen dels den stegrade efterfrågan på guld och dels den fallande guldbrytningen slutligen medföra att hela denna bubbla spricker?

Jo, visst gör den det. Efter en tid kommer alltfler av dem som utfärdat skuldförbindelser visa sig ur stånd att betala i guld och en allmän oro sprider sig i samhället. Denna oro är dessutom självförstärkande eftersom alla plötsligen försöker lösa in sina fordringar och fordringsägarna tvingas ut på jakt efter guld som bokstavligt talat inte finns. Alla vill sälja saker och ting för att tillägna sig guld, men ingen vill köpa något. Således kollapsar handeln och i takt med att handeln minskar blir det ännu svårare att betala skulder, eftersom ju just ingen tjänar något. Samhället har råkat in i en deflationsspiral eller vad Lord Keynes med rätta kallade en likviditetsfälla.

Dock förhåller det sig så att eftersom det finns skuldförbindelser vars nominella värde vida överstiger allt guld som någonsin brutits så är följaktligen efterfrågan på guld praktiskt taget omättlig i ett samhälle med guldmyntfot. Samma sak gäller givetvis också i ett samhälle utan guldmyntfot av det skälet att om guld vore lika billigt som koppar så skulle guld användas vida mer än vad som nu är fallet. Dock gäller det i ännu högre grad i ett samhälle med guldmyntfot.

I takt med deflationsspiralen accelerar blir det emellertid allt mer lönande att bryta guld. Och givetvis kommer de guldbrytande företagen att utfärda skuldförbindelser och sätta sprätt på de lånade medlen med den påföljden att vid en viss punkt i deflationsspiralen den guldbrytande sektorns ökande utgifter blir så stora i förhållande till övriga samhällets minskande utgifter att den guldbrytande sektorns växande utgifter väger upp övriga samhällets minskande utgifter och den totala utgiftsvolymen stabiliseras och börjar växa.

Idealiskt sett befinner sig ett land med guldmyntfot alltid strax ovanför eller strax under denna nivå av jämvikt och denna nivå är i långa loppet identisk med den nivå vid vilken, i alla transaktioner, där endast guldets bytbarhet är av värde, inget guld används, medan fysiskt guld endast byter ägare i de fall den som begär betalning av en skuld har ett intresse av guldets icke-monetära egenskaper. Vidare kännetecknas tillståndet av att ingen spekulativ efterfrågan på fysiskt guld förekommer; det vill säga förtroendet för banksystemet är så högt att ingen hamstrar fysiskt guld därför att han eller hon fruktar bankfallissemang.

Den perfekta guldmyntfoten kännetecknas alltså av att fordringar med nominellt värde i guld helt har ersatt guldet i samtliga transaktioner där efterfrågan guld på grund endast är monetär. I ett sådant tillstånd förbrukar faktiskt guldmyntfoten inte så mycket som ett enda milligram guld.

Jag hävdar att i de länder som 1914 hade hade guldmyntfot på det hela taget och i genomsnitt den allmänna prisnivån år 1914 befann sig ungefär på denna nivå. Efter att guldmyntfoten återupptogs under 1920-talet förhöll det sig dessvärre så att det därigenom uppkomna låga relativpriset på guld skapade en latent deflationsimpuls som förr eller senare måste upp till ytan och skapa en enorm depression. Under första världskriget, då de flesta länder hade renodlad pappersvaluta, led de flesta länder av en hög inflation, men dessvärre skrev man inte ned valutornas guldinnehåll när guldinlösen återupptogs under 1920-talet. Det är detta gigantiska misstag som gett guldet dåligt rykte och inflationismen gott rykte.