tisdag, januari 27, 2009
Också fel
Så här säger Harry Flam.
"Men till en del beror problemen i södra Europa på bristande budgetdisciplin, alltså att man inte har fört en tillräckligt stram finanspolitik. Detta har i sin tur inneburit hög inflation och försämrad konkurrenskraft i länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Grekland."
Detta är fel. Om man studerar de olika euro-ländernas inträdeskurser i eurosystemet, skall man snart se att de ovan nämnda länderna steg in i systemet med låga reala växelkurser. Eftersom en valutaunion bland annat medför att prisnivån i hela valutaunionen tenderar mot enhetlighet, medför detta givetvis att en låg inträdeskurs måste korrigeras med hjälp av en övergenomsnittlig inflation under några år.
Svårare än så är det inte.
Följande räkneexempel belyser fenomenet.
1998 kostade en spansk Big Mac 375 pesetas och en tysk 4,95 d-mark. Således hade kursen 1,32 d-mark per 100 pesetas jämställt priset på en Big Mac i de båda länderna. När euron infördes i januari 1999 var dock kursen mellan peseta och d-mark cirka 1,17548 d-mark per 100 pesetas. Annorlunda uttryckt kostade en spansk Big Mac alltså cirka 4,41 d-mark mot 4,95 d-mark i Tyskland. Detta medförde en osund inflationskonjunktur i Spanien och ett visst deflationärt tryck i Tyskland.
2007 var istället situationen den omvända. Då kostade en tysk Big Mac €2,99 och en spansk €3,20. Detta har framkallat en lågkonjunktur i Spanien, men enligt min mening är detta en avgörande mekanism i en valutaunion. Lågkonjunkturen i Spanien kommer nämligen att medföra ett större exporttryck från Spanien, vilket kommer att avta först när inflationen i Spanien under en längre tid underskridit eurozonens genomsnitt. Om Spanien under ett flertal år lyckas hålla inflationen en bit under genomsnittet medför detta med tiden att det uppstått utrymme för en inhemskt driven inflationskonjunktur i Spanien med ett visst deflationärt tryck utanför Spanien som dess spegelbild.
På detta vis bidrar de skilda konjunkturerna till att öka handeln inom valutaunionen. Länder med högre priser än genomsnittet drabbas av trög inhemsk konjunktur och måste förlita sig på en ökande export för att hålla "hjulen rullande". Efter en längre tid kommer dock flödena att vända, men slutresultatet blir att länderna handlar mer med varandra.
Det skall bli mycket intressant att studera huruvida euro-länderna kommer att få en enhetlig prisnivå, men för att nå dithän krävs förmodligen en betydligt större handel inom valutaunionen.
"Men till en del beror problemen i södra Europa på bristande budgetdisciplin, alltså att man inte har fört en tillräckligt stram finanspolitik. Detta har i sin tur inneburit hög inflation och försämrad konkurrenskraft i länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Grekland."
Detta är fel. Om man studerar de olika euro-ländernas inträdeskurser i eurosystemet, skall man snart se att de ovan nämnda länderna steg in i systemet med låga reala växelkurser. Eftersom en valutaunion bland annat medför att prisnivån i hela valutaunionen tenderar mot enhetlighet, medför detta givetvis att en låg inträdeskurs måste korrigeras med hjälp av en övergenomsnittlig inflation under några år.
Svårare än så är det inte.
Följande räkneexempel belyser fenomenet.
1998 kostade en spansk Big Mac 375 pesetas och en tysk 4,95 d-mark. Således hade kursen 1,32 d-mark per 100 pesetas jämställt priset på en Big Mac i de båda länderna. När euron infördes i januari 1999 var dock kursen mellan peseta och d-mark cirka 1,17548 d-mark per 100 pesetas. Annorlunda uttryckt kostade en spansk Big Mac alltså cirka 4,41 d-mark mot 4,95 d-mark i Tyskland. Detta medförde en osund inflationskonjunktur i Spanien och ett visst deflationärt tryck i Tyskland.
2007 var istället situationen den omvända. Då kostade en tysk Big Mac €2,99 och en spansk €3,20. Detta har framkallat en lågkonjunktur i Spanien, men enligt min mening är detta en avgörande mekanism i en valutaunion. Lågkonjunkturen i Spanien kommer nämligen att medföra ett större exporttryck från Spanien, vilket kommer att avta först när inflationen i Spanien under en längre tid underskridit eurozonens genomsnitt. Om Spanien under ett flertal år lyckas hålla inflationen en bit under genomsnittet medför detta med tiden att det uppstått utrymme för en inhemskt driven inflationskonjunktur i Spanien med ett visst deflationärt tryck utanför Spanien som dess spegelbild.
På detta vis bidrar de skilda konjunkturerna till att öka handeln inom valutaunionen. Länder med högre priser än genomsnittet drabbas av trög inhemsk konjunktur och måste förlita sig på en ökande export för att hålla "hjulen rullande". Efter en längre tid kommer dock flödena att vända, men slutresultatet blir att länderna handlar mer med varandra.
Det skall bli mycket intressant att studera huruvida euro-länderna kommer att få en enhetlig prisnivå, men för att nå dithän krävs förmodligen en betydligt större handel inom valutaunionen.
