tisdag, september 30, 2008
Konjunkturuppgång?
Under de allra senaste dagarna har kronan försvagats påtagligt gentemot euron. Jag är övertygad om att detta till icke ringa grad beror på att Riksbanken höjt styrräntorna såpass att man nu allmänt förväntar sig sänkta snarare än höjda styrräntor.
Den svagare kronan kommer med stor sannolikhet att ge två märkbara effekter.
Den första av dessa kommer att vara den svagare kronan kommer att sätta de baltiska ekonomierna under press. De baltiska länderna har stor handel med Sverige och eftersom deras valutor är knutna till euron och således revalveras gentemot den svenska kronan i takt med att den svenska kronan faller gentemot euron, kommer detta att medföra ett förstärkt deflatoriskt tryck i de baltiska länderna. Detta tryck kommer att bli mycket kännbart för Swedbank. Swedbank är ju starkt exponerat i de baltiska länderna genom sin stora utlåning där.
En annan effekt kommer att bli att de svenska exportgiganternas intäkter räknat i kronor kommer att blåsas upp liksom att trycket att förlägga produktion utomlands kommer att avta. Att exportbolagen tjänar pengar är också bra därför att när bankerna skär ned kreditgivningen kan detta kompenseras genom att stora exportbolag - som ju tjänar på den svaga kronan - träder in på kreditmarknaden som långivare med feta plånblöcker. Sammantaget kommer alltså den svagare kronan att ge en starkt positiv effekt på den svenska konjunkturen.
Jag menar därför att Riksbanken bör försöka förstärka trenden mot en svagare krona genom att fortsätta höja styrräntorna. Ju högre dessa sätts och ju mera ansträngda de svenska bankerna blir därigenom att den svagare kronan utlöser en lågkonjunktur i de revalverande baltiska länderna, desto mera sannolikt kommer det att framstå att Riksbanken tvingas retirera från den inslagna vägen med höjda styrräntor, vilket kommer att förstärka trenden mot en svagare krona. Kronan skall helt enkelt ned i värde därför att en svagare krona kommer att ge Sverige en bättre konjunktur och en högre sysselsättning. Den negativa effekten med avseende på de disponibla inkomsterna, vilka följer av en svagare krona, kompenseras lämpligen genom sänkt moms, vilket den överfyllda statskassan utan vidare medger.
Om den svenska kronan handlades till den kurs som skulle jämställa priset på en Big Mac i Sverige och Estland skulle euron behöva kosta cirka 18,60 kronor. Så kraftigt kommer kronan knappast att sjunka, men att euron skulle kunna stiga till 11 eller 12 kronor behöver inte vara uteslutet. För att nå Big Mac-jämvikt med Tyskland skulle euron behöva kosta 11,91 kronor och i januari 1999 kostade faktiskt en svensk och en tysk Big Mac nästan exakt lika mycket.
Däremot tror jag faktiskt att uteblivna ytterligare styrräntehöjningar liksom tänkta sänkningar av styrräntorna skulle medföra en påtaglig risk för en i reala termer starkare krona, vilket - med förbehåll för att detta skulle förbättra de baltiska ländernas ekonomiska ställning - vore en katastrof.
Riksbanken sitter alltså i en rävsax där den antingen genom att sänka/låta bli att höja styrräntorna möjligen kan bromsa upp en nödvändig upprensning i bankvärlden, men endast till priset av realekonomisk stagnation. Den andra vägen är genom att höja styrräntorna försvaga kronan och sätta fart på den svenska realekonomien, men till priset av att banker med stor exponering i de baltiska länderna kommer att pressas hårt.
Jag tycker givetvis att realekonomien skall ha företräde framför misskötta banker. Det finns ett insättarskydd som skall skydda dem som förlorar på bankfallisemang och även om detta skydd är en bidragande anledning till den vårdslösa kreditexpansionen är en bärande tanke bakom insättarskyddet att banker skall tillåtas gå omkull i enlighet med marknadsekonomiens lagar. Bankfallisemang är inte mera tragiska än andra misskötta företags likvidation. De är mindre tragiska, eftersom banker till skillnad från jordbruk och industri spelar en underordnad roll i realekonomien.
Den svagare kronan kommer med stor sannolikhet att ge två märkbara effekter.
Den första av dessa kommer att vara den svagare kronan kommer att sätta de baltiska ekonomierna under press. De baltiska länderna har stor handel med Sverige och eftersom deras valutor är knutna till euron och således revalveras gentemot den svenska kronan i takt med att den svenska kronan faller gentemot euron, kommer detta att medföra ett förstärkt deflatoriskt tryck i de baltiska länderna. Detta tryck kommer att bli mycket kännbart för Swedbank. Swedbank är ju starkt exponerat i de baltiska länderna genom sin stora utlåning där.
En annan effekt kommer att bli att de svenska exportgiganternas intäkter räknat i kronor kommer att blåsas upp liksom att trycket att förlägga produktion utomlands kommer att avta. Att exportbolagen tjänar pengar är också bra därför att när bankerna skär ned kreditgivningen kan detta kompenseras genom att stora exportbolag - som ju tjänar på den svaga kronan - träder in på kreditmarknaden som långivare med feta plånblöcker. Sammantaget kommer alltså den svagare kronan att ge en starkt positiv effekt på den svenska konjunkturen.
Jag menar därför att Riksbanken bör försöka förstärka trenden mot en svagare krona genom att fortsätta höja styrräntorna. Ju högre dessa sätts och ju mera ansträngda de svenska bankerna blir därigenom att den svagare kronan utlöser en lågkonjunktur i de revalverande baltiska länderna, desto mera sannolikt kommer det att framstå att Riksbanken tvingas retirera från den inslagna vägen med höjda styrräntor, vilket kommer att förstärka trenden mot en svagare krona. Kronan skall helt enkelt ned i värde därför att en svagare krona kommer att ge Sverige en bättre konjunktur och en högre sysselsättning. Den negativa effekten med avseende på de disponibla inkomsterna, vilka följer av en svagare krona, kompenseras lämpligen genom sänkt moms, vilket den överfyllda statskassan utan vidare medger.
Om den svenska kronan handlades till den kurs som skulle jämställa priset på en Big Mac i Sverige och Estland skulle euron behöva kosta cirka 18,60 kronor. Så kraftigt kommer kronan knappast att sjunka, men att euron skulle kunna stiga till 11 eller 12 kronor behöver inte vara uteslutet. För att nå Big Mac-jämvikt med Tyskland skulle euron behöva kosta 11,91 kronor och i januari 1999 kostade faktiskt en svensk och en tysk Big Mac nästan exakt lika mycket.
Däremot tror jag faktiskt att uteblivna ytterligare styrräntehöjningar liksom tänkta sänkningar av styrräntorna skulle medföra en påtaglig risk för en i reala termer starkare krona, vilket - med förbehåll för att detta skulle förbättra de baltiska ländernas ekonomiska ställning - vore en katastrof.
Riksbanken sitter alltså i en rävsax där den antingen genom att sänka/låta bli att höja styrräntorna möjligen kan bromsa upp en nödvändig upprensning i bankvärlden, men endast till priset av realekonomisk stagnation. Den andra vägen är genom att höja styrräntorna försvaga kronan och sätta fart på den svenska realekonomien, men till priset av att banker med stor exponering i de baltiska länderna kommer att pressas hårt.
Jag tycker givetvis att realekonomien skall ha företräde framför misskötta banker. Det finns ett insättarskydd som skall skydda dem som förlorar på bankfallisemang och även om detta skydd är en bidragande anledning till den vårdslösa kreditexpansionen är en bärande tanke bakom insättarskyddet att banker skall tillåtas gå omkull i enlighet med marknadsekonomiens lagar. Bankfallisemang är inte mera tragiska än andra misskötta företags likvidation. De är mindre tragiska, eftersom banker till skillnad från jordbruk och industri spelar en underordnad roll i realekonomien.
