måndag, oktober 01, 2007

 

Deflationens glada dagar

E24 skriver idag om den blomstrande marknaden för hemelektronik. Läs texten på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/familjeekonomi/did_17192617.asp

Mycket intressant att observera att marknaden för hemelektronik blomstrar, trots eller tack vare, att priserna faller.

Enligt en så kallad etablerad sanning är ett av de värsta tillstånd som kan drabba det ekonomiska livet allmänt prisfall eller deflation. Motsägs inte denna uppfattning av det enkla förhållandet att marknaden för hemelektronik är expansiv under det att samtidigt prisnivån på denna marknad befinner sig i snabb deflation?

Jag menar att det kan finnas tillstånd av elakartad deflation, vilka absolut bör undvikas, givet att man har en ren pappersvaluta. Under en guldmyntfot fyller även elakartad deflation ett syfte, därigenom att den elakartade deflationen ökar guldbrytningens lönsamhet med den påföljden att just den elakartade deflationen kommer att befrämja guldbrytningen, vilket i sin tur stabiliserar konjunkturerna. När man talar om depressionen 1929-1932 talar man egentligen om vad som händer under en guldmyntfot när prisnivån blåsts upp av en överriklig emission av fiduciära medel. Guldbrytningen blir olönsam och guldreserverna i banksystemen töms med panik som följd. Hade man, istället för att försöka bedriva expansiv penningpolitik, bedrivit en penningpolitik med skyhöga räntor hade istället ett snabbt prisfall kommit till stånd och prisfallet drivit igång guldbrytningen.

Problemet med en ren pappersvaluta är att naturliga stabiliseringsmekanismer saknas. Såväl inflation som deflation kan nå nästan vilka tal som helst och i princip hålla på hur länge som helst.

Vad är då skillnaden mellan elakartad och godartad deflation? Jo, den är ungefär den följande.

Under en elakartad deflation är realräntan mycket hög av det skälet att deflationen kan nå vilken takt som helst understigande 100%. De nominella räntorna kan dock ej falla under noll. Följden blir att realräntorna skenar och förmodligen påskyndas deflationen av att man försöker skjuta upp inköp. Under en ren pappersvaluta kräver fenomenet förmodligen, precis som Keynes tycks ha menat, att staten på något sätt stabiliserar "efterfrågan" genom att trycka lagligt betalningsmedel och sätta samma pengar i omlopp genom offentliga investeringar.

Under en guldmyntfot påskyndar dock deflationen återställandet av guldbrytningens lönsamhet med den påföljden att marknadskrafterna sätter igång sitt eget "keynesianska" konjunkturprogram. I takt med att lönerna faller kommer de guldbrytande företagen att vilja öka sin produktion av riktiga pengar och när väl investeringarna i denna sektor sätts igång kan detta liknas vid de av Keynes föreslagna byggena av idrottsarenor och liknande.

Därför gör det, under en guldmyntfot, ingen skada att realräntorna under en begränsad tidsperiod är alldeles för höga för att skapa makroekonomisk jämvikt vid den tidpunkten.

Dessutom måste man ha i minnet, och detta är den avgörande poängen med dagens text, att påståendet att inköp skjuts på framtiden in i det oändliga under deflation, förmodligen är kraftigt överdramatiserat. Så länge det råder inflation och man samtidigt kan få en ränta som överstiger inflationen råder ju deflation för den som vill skjuta sina inköp på framtiden. Han får ju mer om ett år än idag.

Det verkliga problemet är alltså snarare att deflationen ibland kan komma upp i så höga tal att realräntan, på grund av att den nominella räntan inte kan understiga noll, stiger okontrollerat. Blir realräntan fullständigt orimligt hög kan man dock inte utelsuta att just problemet att man skjuter inköp på framtiden, blir ett verkligt och omfattande problem.

Om däremot Sverige skulle ha en deflationstakt på 1% per år finns inga skäl alls att anta att realräntan skulle bli orimligt hög. Om idag inflationstakten är cirka 2% och obligationsräntan cirka 4,5%, betyder ju detta rimligen att en deflationstakt på 1% per år och en obligationsränta på 1,5% skulle ge ungefär samma tillstånd som det vi redan har. Vore däremot deflationstakten 12% per år vore det helt omöjligt att realräntan skulle understiga 12% och givetvis skulle det få förödande konsekvenser.* Under en guldmyntfot kan dock snabb deflation aldrig vara särskilt tragisk sett över en längre tidsperiod. Deflation återställer ju guldbrytningens lönsamhet och således var hela problemet med det som kallas den stora depressionen att expansiv penningpolitik blåst upp prisnivån räknat i guld.

Vid en så snabb deflation är det också troligt att allmänheten skulle börja skjuta upp inköp, men att tro att en deflationstakt på 1% per år skulle ge samma resultat är lika dumt som att tro att samma fenomen borde råda så länge den nominella räntan är högre än inflationstakten. Vad det anbelangar är den nominella räntan redan idag högre än inflationstakten.

Dessutom bör man tänka på att fallande priser, vid konstant aggregerad utgiftsnivå, är ungefär samma sak som stigande aggregerad utgiftsnivå vid stabila priser. Det är alltså bland annat därför det råder boom på marknaden för hemelektronik.

*Om deflationen drivs fram endast av ökande produktivitet och produktion har den dock inga negativa följder alls oavsett hur snabb den är. Det är ju till och med så att snabb deflation, i så fall, är bättre än långsam. Drivs däremot deflationen fram av en kollaps i det monetära systemet, har den under en guldmyntfot alltid det goda med sig att den ökar guldbrytningens lönsamhet. Under en ren pappersvaluta medför dock snabb deflation, som inte betingas av ökande produktion, ett stort problem. Samtidigt är deflation alltid, allt annat lika, bättre än stabila eller stigande priser.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?