måndag, juni 04, 2007
Några av inflationismens logiska kullerbyttor
Ett vanligt argument mot 0% inflation är uppfattningen att det förekommer så kallade nominella stelheter i prissättningen framför allt på arbetskraft. Man tänker sig att människors ovilja mot lönesänkningar leder till att lönerna inte sänks inom de sektorer där detta är nödvändigt. Genom inflationen holkas emellertid det verkliga värdet av löner ur och de lönesänkningar som borde komma till stånd, men inte tros ha kommit till stånd annars, skall liskom smygas på löntagarna. Jag tror inte ett smack på detta argumment av det skälet att om konkurrenssituationen gör en viss verksamhet olönsam tvingas denna bransch rationalisera desto mer om inte branschens faktiska olönsamhet döljs i ett förvirrande inflationstöcken. Noll procents inflation eller deflation torde därför snarare öka omvandlingstrycket.
Dessutom är det märkligt att höra arguementet från personer som i vanliga fall argumenterar keynesianskt, eftersom sjunkande reallöner rimligen måste betyda minskande efterfrågan.
Ett annat argument är att penningpolitiken inte kan bli mera expansiv än noll procents styrränta i en ren pappersvaluta. Detta stämmer faktiskt inte, eftersom en centralbank som vill bedriva expansiv politik har betydligt fler vapen än en sänkning av styrräntorna att ta till. Ett sådant vapen är att aktivt köpa utländsk valuta i syfte att driva ned växelkursen på den egna valutan. Japan gjorde inte detta under den så kallade deflationskrisen, men anledningen till att man avstod var att Uncle Sam hade synpunkter på en alltför svag yen. Dessutom är det ju uppenbart att den japanska ekonomin fungerat tämligen väl trots eller snarare tack vare fallande priser. Deflationsskräcken är helt enkelt så djupt rotad att man konstaterar att Japan befinner sig i en ekonomisk kris, eftersom priserna faller. Ser man istället till vad som verkligen hänt är det tveksamt om Japan befunnit sig i någon nämnvärd ekonomisk kris.
Dessutom måste det rimligen vara så att om priserna faller måste detta, allt annat lika, betyda att efterfrågan ökar. Om plånboksinnehållet sväller genom de fallande priserna istället för att i realiteten minska betyder detta ökat konsumtionsutrymme.
Ett annat struntargument är argumentet att deflation får folk att skjuta upp sina inköp in i det oändliga med kollapsande efterfrågan som följd. Om argumentet vore sant skulle rimligen samma sak gälla så länge det är möjligt att få positiv realränta på sparkapital. Vem vill vänta tjugo år med att köpa en ny dator bara därför att han vet att datorer blir ständigt billigare och att man kan få ränta på banken?
Samtidigt skall man i ärlighetens namn säga att det under vissa omständigheter kan finnas ett verkligt ekonomiskt problem som är förenat med snabb deflation och det är att under snabb deflation de nominella räntorna tenderar att gå i botten samtidigt som realräntorna kan vara fortsatt skyhöga och således de fallande räntorna ej förmår stabilisera efterfrågan, vilket de ju "borde" göra.
Ett sådant tillstånd är emellertid inte i längden möjligt under en guldmyntfot eftersom de fallande priserna kommer att göra guldbrytning ohyggligt lönande. På det viset kommer efterfrågan att med tiden stabiliseras. Däremot är ett sådant tillstånd teoretiskt möjligt under en ren pappersvaluta, men det hör till saken att i dessa fall alla möjligheter finns att vidta andra expansiva åtgärder. Dit hör att aktivt köpa utländska valutor i syfte att driva ned kursen på den inhemska valutan. Antag att Bank of Japan istället för att sänka styrräntan till noll hade erbjudit den japanska allmänheten 1 miljon yen för en US-dollar. Hur hade det då blivit med den japanska deflationen? Svaret är att denna deflation tämligen omgående förbytts i galopperande inflation. Dessutom hade aldrig den japanska deflationen kommit upp i sådana tal att den var något egentligt problem.
Dessutom är det märkligt att höra arguementet från personer som i vanliga fall argumenterar keynesianskt, eftersom sjunkande reallöner rimligen måste betyda minskande efterfrågan.
Ett annat argument är att penningpolitiken inte kan bli mera expansiv än noll procents styrränta i en ren pappersvaluta. Detta stämmer faktiskt inte, eftersom en centralbank som vill bedriva expansiv politik har betydligt fler vapen än en sänkning av styrräntorna att ta till. Ett sådant vapen är att aktivt köpa utländsk valuta i syfte att driva ned växelkursen på den egna valutan. Japan gjorde inte detta under den så kallade deflationskrisen, men anledningen till att man avstod var att Uncle Sam hade synpunkter på en alltför svag yen. Dessutom är det ju uppenbart att den japanska ekonomin fungerat tämligen väl trots eller snarare tack vare fallande priser. Deflationsskräcken är helt enkelt så djupt rotad att man konstaterar att Japan befinner sig i en ekonomisk kris, eftersom priserna faller. Ser man istället till vad som verkligen hänt är det tveksamt om Japan befunnit sig i någon nämnvärd ekonomisk kris.
Dessutom måste det rimligen vara så att om priserna faller måste detta, allt annat lika, betyda att efterfrågan ökar. Om plånboksinnehållet sväller genom de fallande priserna istället för att i realiteten minska betyder detta ökat konsumtionsutrymme.
Ett annat struntargument är argumentet att deflation får folk att skjuta upp sina inköp in i det oändliga med kollapsande efterfrågan som följd. Om argumentet vore sant skulle rimligen samma sak gälla så länge det är möjligt att få positiv realränta på sparkapital. Vem vill vänta tjugo år med att köpa en ny dator bara därför att han vet att datorer blir ständigt billigare och att man kan få ränta på banken?
Samtidigt skall man i ärlighetens namn säga att det under vissa omständigheter kan finnas ett verkligt ekonomiskt problem som är förenat med snabb deflation och det är att under snabb deflation de nominella räntorna tenderar att gå i botten samtidigt som realräntorna kan vara fortsatt skyhöga och således de fallande räntorna ej förmår stabilisera efterfrågan, vilket de ju "borde" göra.
Ett sådant tillstånd är emellertid inte i längden möjligt under en guldmyntfot eftersom de fallande priserna kommer att göra guldbrytning ohyggligt lönande. På det viset kommer efterfrågan att med tiden stabiliseras. Däremot är ett sådant tillstånd teoretiskt möjligt under en ren pappersvaluta, men det hör till saken att i dessa fall alla möjligheter finns att vidta andra expansiva åtgärder. Dit hör att aktivt köpa utländska valutor i syfte att driva ned kursen på den inhemska valutan. Antag att Bank of Japan istället för att sänka styrräntan till noll hade erbjudit den japanska allmänheten 1 miljon yen för en US-dollar. Hur hade det då blivit med den japanska deflationen? Svaret är att denna deflation tämligen omgående förbytts i galopperande inflation. Dessutom hade aldrig den japanska deflationen kommit upp i sådana tal att den var något egentligt problem.
