måndag, maj 28, 2007

 

Att lösa Islands makroekonomiska problem


Island är ett mycket intressant land för studier av makroekonomiska frågor av det skälet att Island dels har väldigt få invånare och dels en fritt flytande växelkurs. Milton Friedmans lärjungar anser att flytande växelkurser har en närmast magisk förmåga att jämna ut makroekonomiska störningar och har även motsatt sig skapandet av den europeiska valutaunionen av det skälet att antal olika växelkursrörelser blivit omöjliga. Euron är ett konglomerat av 13 gamla valutor och med tanke på att var och en av de tretton olika valutorna, så att säga, numera har tolv valutor färre att fluktuera mot har antalet möjliga växelkursrörelser reducerats dramatiskt.
Ur "friedmanitisk" synvinkel torde därför skapandet av EMU ha varit en katastrof av historiska dimensioner.
Robert A. Mundell och dennes lärjungar menar å andra sidan att Milton Friedman och dennes lärjungar kraftigt överskattar måttet av rationalitet i växelkursrörelserna. Man kan givetvis inte förneka att exempelvis den svenska kronan var gravt övervärderad gentemot D-marken under hösten 1992 och att Sveriges Riksbanks kapitulation i försvaret av den fasta kopplingen till bland annat D-marken undanröjde ett allvarligt hinder mot ekonomisk tillväxt i Sverige. Å andra sidan menar Robert A. Mundell och dennes lärjungar att växelkurser inte sällan rör sig alltför yvigt och att spekulativa flöden skapar rörelser som inte fyller någon realekonomisk funktion. Av detta skäl kan det finnas en poäng i att skapa en internationell valutaunion av EMU-typ. EMU betyder ju att alla penningströmmar deltagarländerna emellan är realekonomiskt betingade och i vad mån en anpassning av prisnivån två länder emellan är påkallad inom en valutunion kan en sådan komma till stånd genom en inflationsdivergens länderna emellan.
Dessutom menar jag, och vet inte om Robert A. Mundell delar min uppfattning, att det är mindre sannolikt att två mycket stora valutor blir gravt felvärderade gentemot varandra även om de flyter fritt än vad som tenderar att bli fallet när små valutor flyter fritt mot varandra. Det betyder alltså att det är mindre sannolikt att växelkursen mellan euro och dollar blir gravt missvisande än att kursen mellan kronan och dollarn blir missvisande. Kronan är nämligen så liten att den är mera känslig för spekulativa rörelser. Man kan iaktta att aktiekurserna i små, måttligt likvida papper, rör sig mera nervöst än aktiekurserna i stora likvida papper och samma sak gäller enligt min övertygelse valutor.
Här kan man göra en intressant iakttagelse. 1995 kostade en Big Mac 4,80 D-mark i Tyskland och 5,45 gulden i Nederländerna. Centralpariteten inom ERM, mellan nederländska gulden och tyska mark, var 0.887517 D-mark per nederländsk gulden. Multiplicerar man det nederländska priset på en Big Mac med priset på en gulden i termer av D-mark visar det sig att en nederländsk Big Mac kostade 4,84 D-mark medan den tyska kostade 4,80 D-mark. Fasta växelkurser, fria kapitalrörelser fria flöden av varor och arbetskraft genererar nämligen, enligt min övertygelse, köpkraftsparitet och skillnaden mellan den tyska och nederländska prisnivån var så minimal att man kan tala om köpkraftsparitet. Jämför man emellertid prisnivån mellan Sverige, Island och Tyskland idag kan man fastställa att en tysk Big Mac kostar 28,54 kronor, en svensk 33,00 kronor och en isländsk hela 56,33 kronor.
Utifrån detta skulle man kunna tro att jag vore anhängare av EMU, men det är jag inte. Däremot menar jag att euron erbjuder intressanta möjligheter att genomföra studier som bevisar att världsekonomin inte skulle behöva fungera dåligt helt utan växelkursrörelser. Man kan nämligen iaktta en krypande tendens mot en enhetlig prisnivå inom EMU-området och i takt med att en sådan etablerats kommer dessutom ett avgörande argument mot internationell valutunion att bortfalla. Ett vanligt argument är nämligen att ECB:s penningpolitik slår olika mot olika regioner inom EMU-området, men enligt min övertygelse kommer så ej att vara fallet den dag EMU-länderna har en enhetlig prisnivå. Anledningen till att svensk penningpolitik slår mera lika mot Sveriges olika regioner än ECB:s gör är alltså ingen annan än att Sverige har en mera enhetlig prisnivå än euroområdet.
Enligt min mening är den yttersta konsekvensen av det förda resonemanget att man antingen bör eftersträva global valutaunion, eller remonetisera guldet. Om aldrig så många länder ansluter sig till EMU och EMU tillåter utomeuropeiska medlemmar kommer ju euron likväl att flyta mot de länders valutor, vilka ej vill delta i EMU. Och man kan anta att det alltid skulle finnas någon som ville ställa sig utanför.
Dessutom, och detta argument är viktigt, finns det inget som säger att euron är något särskilt stabilt ankare. ECB bedriver inflationspolitik precis som alla andra centralbanker. Skulle euron därför bli global kommer ECB:s direktion dessutom att utsättas för ett enormt politiskt tryck att bedriva expansiv penningpolitik med alla de katastrofala följder en sådan för med sig.
Däremot menar jag att en remonetisering av guldet är en superb lösning av bland annat
det skälet att guld är en vara och om en vara blir felaktigt prissatt kommer ett minskande/ökande utbud snart att återställa varans pris till en mera rimlig nivå.
Skulle ett land remonetisera guldet till en fundamentalt felaktig kurs kommer dessutom en korrigerande deflation/inflation i det landet snart korrigera den reala växelkursen. Finland gick med i EMU till en, enligt min mening, alldeles för hög kurs på den egna valutan. Idag kostar en Big Mac €3,70 i Finland, men endast €3,10 i Tyskland. Med tiden kommer, enligt min övertygelse, priserna att konvergera och precis samma sak skulle gälla om olika länder remonetiserade guldet till felaktiga kurser i jämförelse med varandra. När guldet remonetiserades på 1920-talet rådde inget tvivel om att Frankrike och USA hade betydligt lägre reala växelkurser än Storbritannien och således föll priserna i Storbritannien gentemot priserna i USA och Frankrike så snart alla tre remonetiserat guldet.
Hade därför Finland bytt ut den finska marken mot guldmynt istället för euro och detta gjorts till en alltför hög kurs på den finska marken hade resultatet blivit deflation. Hade Finland bytt ut marken mot guldmynt till en alltför låg kurs på den finska marken hade resultetet blivit inflation. Samtidigt kan guldet, för sig betraktat, aldrig vara allvarligt felvärderat helt enkelt därför att guld är en vara. Här skiljer sig alltså guld från valutor och värdepapper, även om mera likvida valutor och värdepapper tenderar att bli mera måttligt felvärderade.
Skulle man i dagens värld remonetisera guldet menar jag att man borde vara ytterst medveten om de förödande konsekvenser detta skulle kunna få, givet att man remonetiserade guldet på sådant sätt att guldet inte vore tillräckligt dyrt i förhållande till den valuta som skulle "skrotas". Man borde istället välja en kurs som medförde att den skrotade valutan bleve uppenbart och kraftigt undervärderad gentemot guldet. Samtidigt skulle en mängd åtgärder vidtas för att tillse att den inflation som skulle följa därpå förbleve så begränsad som möjligt.
En sådan åtgärd är att införa unilateral frihandel i landet som remonetiserar guldet. Visserligen skulle ett skrotande av alla införseltullar med största sannolikhet utlösa våldsamma protester från jordbrukarlobbyn, men om åtgärden vidtas i kombination med en chockartad devalvering skulle priserna på jordbruksvaror trots införandet av unilateral frihandel stiga. I så fall vore bönderna nöjda.
En annan viktig åtgärd är att slopa avdragsrätten för skuldräntor. Uppmuntrar man folk att låna pengar är detta nämligen inflationsdrivande. På samma sätt borde man göra ränteinkomster helt skattefria, eftersom den som spar istället för att spendera har en dämpande inverkan på inflationen.
En tredje ytterst viktig åtgärd är att slopa insättarskyddet på banker. Går en bank omkull, så går den omkull. Genom att göra helt klart att staten inte kommer att rädda sjuka banker gör man allmänheten misstänksam mot banker, vilket dämpar kreditexpansionen.
En fjärde ytterst viktig åtgärd vore att skapa någon typ av konstitionell spärr mot att på politisk skriva upp priset på guld efter att guldet remonetiserats. Drabbas landet som remonetiserat guldet av en ekonomisk depression efter det att guldet remonetiserats skall deflation vara den enda utvägen. Man skulle exempelvis kunna skapa en konstitutionell regel som innebure att priset på guld endast finge skrivas upp efter att en parlamentarisk majoritet på 2/3 beslutat så. I så fall skulle blotta diskussionen om en eventuell devalvering utlösa stora uttag av guld från banksektorn med den påföljden att en eventuell devalvering blev praktiskt taget utan verkan.
Samtidigt är det alltså ytterst viktigt att i samband med remonetiseringen av guldet välja ett oerhört högt och uppenbart inflationsdrivande guldpris. Idag kostar ett kilogram guld cirka 1,3 miljoner isländska kronor. Om jag finge genomföra de föreslagna åtgärderna på Island skulle jag välja ett guldpris på 100 miljoner isländska kronor per kilogram.
Låt mig beskriva min plan. Jag tänker mig att åtgärd nummer ett vidtas ganska snart och att cirka en vecka efter att åtgärd nummer ett vidtagits åtgärd nummer två vidtas. Åtgärderna 2-5 vidtas sedan under loppet av 4 dagar; åtgärd nummer två den första dagen, åtgärd nummer tre den andra dagen och åtgärd nummer fyra den fjärde dagen, åtgärd nummer fem den fjärde dagen och åtgärd nummer sex den femte dagen.
Åtgärd nummer sju vidtas sedan så snart som möjligt.
  1. Island sedelbank konverteras till en sedelfond baserad på euro. Man kan välja ungefär samma kurs som idag. 100 isländska kronor per euro är jämnt och bra.
  2. Island förklarar att möjligheten att köpa isländska kronor från sedelfonden till en fast kurs i euro upphör med omedelbar verkan.
  3. Island förklarar istället att guld myntas och ett guldmynt innehållande 10 gram guld med ett nominellt värde på en miljon isländska kronor presenteras. Tackguld kan lämnas till det isländska myntverket och myntverket åläggs att avgiftsfritt slå ett guldmynt innehållande 10 gram guld med ett nominellt värde på en miljon isländska kronor. Detta medför ett guldpris på 100 miljoner isländska kronor per kilogram.
  4. Allt insättarskydd slopas.
  5. Island sätter ned alla tullar till noll och alla importkvoter slopas.
  6. Man inför en möjlighet för bankerna att denominera konton i viktenheter av guld istället för isländska kronor.
  7. En grundlagsregel, som innebär att den isländska kronans värde i förhållande till guld endast får förändras med 2/3 parlamentarisk majoritet, införs.
En fråga man kan ställa sig är om inte den våldsamma devalveringen skulle utlösa en fruktansvärd inflation och att en så våldsam inflation under fast växelkurs inte senare skulle medföra att den isländska ekonomin skulle gå från absurd överkonjunktur till depression och deflation så snart priserna stigit.
Jag menar att så ej skulle komma att bli fallet utan att den isländska ekonomin sedan, lugnt och stadigt, kommer att växla ned till en obefintlig inflation. Jag menar nämligen att erfarenheterna från den estniska valutafonden påminner starkt om vad som kan antas komma att hända efter den tänkta chockartade isländska devalveringen. 1992, efter valutareformen, hade nämligen Estland en absurt undervärderad valuta och fast växelkurs. Den låga och fixerade växelkursen drev sedan fram en enorm inflation som sedan, mjukt och fint, sjönk till 1,3% i årstakt utan att Estland drabbades av någon depression/recession. Den estniska inflationen 1993 uppgick till 89,8%, men 2003 var den endast 1,3%. Då hör det till saken att den estniska kronan fortfarande år 2003 var tydligt undervärderad i förhållande till köpkraftspariteten mellan estniska kronor och euron. 2004 kostade en estnisk Big Mac 29,50 estniska kronor och en tysk €2,75. Det estniska priset i euro var alltså ungefär €1,89 eller cirka 31% lägre än det tyska.
Varför den estniska fasta växelkursen fungerat och den svenska under 1980-talet inte fungerade har en enkel förklaring. Förklaringen är huvudsakligen att Sverige hade valutareglering och att Estland avskaffade denna redan 1994 då den estniska kronan fortfarande var tydligt undervärderad i förhållande till sin köpkraftsparitet gentemot sin tidigare modervaluta D-marken.
Utan valutareglering kommer nämligen ett valutautflöde att uppstå så snart den egna valutan tenderar att vara övervärderad. Valutautflödet driver upp de korta marknadsräntorna i den egna penningmarknaden och de högre korträntorna bromsar upp den inhemska inflationen innan den reala växelkursen hunnit stiga till en orimligt hög nivå. Hade Sverige alltså haft fast växelkurs mot D-marken, frånvaro av valutareglering och en låg ingångskurs mot D-marken hade alltså de svenska priserna stigit i förhållande till de tyska endast så länge kronan varit undervärderad i förhållande till sin köpkraftsparitet gentemot D-marken. Så snart kronan varit rimligt eller högt värderad gentemot D-marken hade valuta börjat strömma från Sverige, de svenska korträntorna stigit och den svenska inflationen bromsat in.
Det var alltså på grund av valutaregleringen som denna mekanism inte fungerade och priserna kunde fortsätta stiga snabbare än de tyska, trots att kronan redan var absurt övervärderad gentemot D-marken. 1992 kostade en svensk Big Mac 25,50 kronor och en tysk 4,50 DM. Eftersom en D-mark kostade 3,60 kronor kostade alltså en svensk Big Mac 7,08 DM, eller cirka 57% mer än en tysk. Visserligen slopades valutaregleringen redan 1989, men redan då var det för sent. Den estniska valutaregleringen slopades 1994 och 1996 kostade en estnisk Big Mac 23 estniska kronor eller cirka 2,88 DM. Vid samma tid kostade en tysk Big Mac 4,80 DM och alltså var det estniska priset 40% lägre än det tyska. Det är alltså helt uppenbart att den estniska kronan var tydligt undervärderad gentemot D-marken då den estniska valutaregleringen slopades 1994.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?