lördag, januari 20, 2007

 

Yttrande

Länsstyrelsen i Gävleborgs län
80170 GÄVLE

Till Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Enligt underrättelse dagtecknad 9 januari 2007 i ärende 258-14155-06 har jag beretts tillfälle att inkomma med yttrande.

Den aktuella frågan är om den så kallade Söderhamnslänken uppfyller de krav som skall vara uppfyllda för att en väg rättsenligt skall få förklaras för motorväg. Jag menar att detta på goda grunder kan ifrågasättas och vill med denna skrift redovisa skälen för min ståndpunkt.

För att en väg rättsenligt skall kunna förklaras för motorväg måste de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 § vara uppfyllda och det får dessutom anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. § 1, första till och med femte punkten, måste vara fullt ut tillämpliga.

Enligt mitt förmenande är det helt uppenbart att den aktuella vägen uppfyller de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 §, andra stycket, första och andra punkten.

Vad gäller trafikförordningen 10 kap. 7 §, första stycket, första punkten, vill jag understryka att jag delar uppfattningen att vägen saknar korsningar. Anslutningarna är så utformade att de å ena sidan påminner om korsningar, men då de å andra sidan ansluter till en huvudkörbana som helt uppenbart uppfyller de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 §, andra stycket, första och andra punkten, menar jag att man utan vidare kan påstå att dessa anslutningar visserligen liknar korsningar, men att de likväl inte är några korsningar.

Vad gäller trafikförordningen 10 kap. 7 §, första stycket, andra punkten, utsägs faktiskt indirekt av samma bestämmelse att det förhållandet att fordon, ehuru inte lämpligen, får föras in på eller ut från vägen annat än vid dess ändpunkter och särskilt anordnade på- och avfarter, utifrån en bedömning, där endast 10 kap. 7 §, första stycket, andra punkten, beaktas inte utgör hinder för att förklara en väg för motorväg. I nu aktuellt sammanhang kan man hävda att fordon, på ett sätt som beskrivs med orden ”inte lämpligen”, får föras in på eller ut från vägen på de anslutande ramperna. Skälet för uppfattningen att det sätt på vilket fordon på de anslutande ramperna kan och får föras in på eller av från vägen bör beskrivas med orden ”inte lämpligen” är det förhållandet att de anslutande ramperna saknar accelerations- och retardationsfält.

Samtidigt följer av det förhållandet att fordon på de omtalade ramperna får föras in på och av från vägen, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten, ej tillämpas fullt ut på vägen. Av nyss nämnda anledning och på grund av vad som får anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, måste rimligen den slutsatsen dras att vägen ej får förklaras för motorväg.

Mot det av polismyndigheten antydda förhållandet, att man av på grund av lydelsen av trafikförordningen 3 kap. 21 § skulle kunna sluta sig till att förefintligheten av accelerationsfält ej är något ovillkorligt kriterium för att kunna tala om en motorvägspåfart, vill jag anföra följande. Bestämmelsens formulering syftar i nu aktuellt sammanhang i första hand rimligen på det enkla och självklara faktum att fordon, som befinner sig på en motorväg eller motortrafikled, inklusive de anslutningar som hör till sådana vägar, som grundregel, har förkörsrätt gentemot övrig trafik. I enstaka fall uppträder undantag från denna regel, men då måste ovillkorligen varningsmärke 1.1.23 anordnas. I andra hand syftar bestämmelsen, i nu aktuellt sammanhang, rimligen på de enstaka fall där en motorväg mynnar i en annan motorväg. I dessa enstaka fall kan den anslutande motorvägen anses vara påfart i den betydelse som avses i 9 kap. 1 §, andra punkten, trots att accelerationsfält saknas. Accelerationsfält är ju helt enkelt obehövligt. I dessa fall kvarstår emellertid väjningsplikten för anslutande trafik ända till dess anslutande trafik kört upp på den andra motorvägen. I nu aktuellt fall upphör emellertid väjningsplikten redan då man kört upp på den anslutande rampen, trots att man vid dess slut ej rimligen beretts tillfälle att uppnå normal motorvägshastighet. Av detta sluter jag mig till att vägverkets uppfattning att de anslutande ramperna ej skall ses som påfarter är välgrundad.

Att avfarter saknas vid vissa trafikplatser är uppenbart och följer av det enkla faktum att förutsättningarna för att anordna avfartsskärm (7.1.5) saknas. Av detta förhållande följer också att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten, ej tillämpas fullt ut och, som redan påpekats, får det anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, första till och med femte punkten, måste vara fullt ut tillämpliga för att en väg skall få förklaras för motorväg. Man kan dessutom av det förhållandet att man en på en motorvägspåfarts slut ovillkorligen skall kunna hålla normal motorvägshastighet motsatsvis sluta sig till att man på en motorvägsavfarts början ovillkorligen skall kunna hålla normal motorvägshastighet. Därutöver framgår av vägverkets yttrande att vägverket delar bedömningen att de från huvudkörbanan ledande ramperna ej är avfarter.

Jag menar alltså att det, i de undantagsfall en påfart till motorväg saknar accelerationsfält, följer av sammanhanget, att påfarten vid sitt slut ändå skall medge normal motorvägshastighet. En anslutande väg, som vid sitt slut inte medger motorvägshastighet, är alltså ingen påfart i den betydelse som avses i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten. Vägverket gör ju dessutom, vilket redan påpekats, bedömningen att anslutningarna till huvudkörbanan i vissa fall inte uppfyller de krav som ställs för att man skall kunna tala om påfarter. Detta betyder att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten ej är fullt ut tillämpliga. Av bestämmelserna i 9 kap. 2 § får anses följa att detta förhållande utgör hinder för att rättsenligt förklara en väg för motorväg.

Mitt yrkande, att sträckan skall förklaras för motortrafikled istället för motorväg, kvarstår alltså. Jag förordar dessutom att 110 km/h skall medges endast på de partier av vägen där anslutningarna håller vad som kan kallas normal motorvägsstandard, samt givetvis också att 110 km/h skall medges på de partier där anslutningar saknas. På grund av ringa trafikintensitet menar jag att det faktum att särskild vägren för havererade fordon saknas ej behöver föranleda länsstyrelsen att förordna lägre högsta tillåtna hastighet än 110 km/h på de sträckor där detta förhållande, tillsammans med vissa andra smärre avvikelser, är de enda avvikelserna från vad som kan kallas normal motorvägsstandard. Jag förordar vidare, att bashastighet skall råda i anslutning till de platser där fordon inte lämpligen får föras in på eller av från själva huvudkörbanan, samt att bashastighet skall råda på de anslutande ramperna.

Det bör vidare beaktas att svensk rätt inte uppställer några hinder för att förklara en väg för motortrafikled i de fall vägen får förklaras för motorväg. I Tyskland är det praxis att förklara väg, där endast anslutningarnas utformning avviker från vad som kan kallas för normal motorvägsstandard, för motortrafikled. Ett exempel på detta är Bundesstrasse 27 utanför Balingen i Baden-Württemberg. Det får också anses vara välgrundat att befara att det faktum att vägen förklarats för motorväg kan ge trafikanter, som ej är förtrogna med vägen, anledning att förutsätta att anslutningarna håller högre standard än vad som verkligen är fallet med förhöjd olycksrisk som följd.

Vårgårda 20 januari 2007

Flavian Bergström

Jur. stud.
Flavian Bergström (671221-5596)
Backgårdsgatan 19 C
44733 VÅRGÅRDA
telefon: 0322/624467

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?