fredag, december 15, 2006
Varför stiger börsen?
Idag har börsen stigit cirka 0,50%. Jag menar att det finns en mycket enkel förklaring till detta. Saken är den att Riksbankens räntehöjningar gör inflationsbekämpningen mera trovärdig. Detta leder i sin tur till att de som lånar ut pengar kräver dels en lägre riskpremie och dels att de inte kräver en lika hög ränta för att vara säkra på att kompenseras för inflationen.
Följden blir således lägre obligationsräntor och ju lägre jämförelseränta desto högre värdering av framtida bolagsvinster. Detta betyder på ren svenska att börsen stiger.
Detta fenomen förklarar också varför börsen sjönk kraftigt mellan år 2000 och 2003. Riksbanken bedrev en slapp och expansiv penningpolitik, vilket skapade oro rörande det framtida penningvärdet och följaktligen värderades börsen ned.
Om det nu är så bra med höga och stigande riksbanksräntor kan man fråga sig om inte Riksbanken ständigt borde höja styrräntorna och istället för ett inflationsmål upprätta ett deflationsmål. Jag menar att det vore önskvärt att upprätta ett deflationsmål, men samtidigt bör man vara varse att det kan bli för mycket av det goda. En deflation som drivs fram av en stigande produktivitet och en hård konkurrens är ett sunt fenomen, men deflation kan vid en viss punkt gå över i finansiell kontraktion. Detta är ett tillstånd som bör undvikas även till priset av en viss inflation.
För att helt eliminera risken för finansiell kontraktion bör Riksbanken därför upprätta kontrollpunkter där man på ett tidigt stadium kan identifiera risken för en finansiell kontraktion. Medicinen bör vara snabba och resoluta räntesänkningar och dessa skall genomföras utan tvekan eller fördröjning. Att snabbt och resolut sänka Riksbankens utlåningsränta till 0% är förmodligen fullt tillräckligt om åtgärden vidtas snabbt redan i början av ett deflationärt förlopp. Samtidigt skall man ha klart för sig att det alltid är förenat med viss olägenhet att försöka piska upp inflationen.
Jag föreslår följande modell.
Modellen går ut på att Riksbanken en gång per månad undersöker priset på en Big Mac på McDonald's restauranger. Varje enskilt tillfälle gör man så att man lottar fram en restaurang och det kan vara antingen en franchisetagare eller en restaurang som bedrivs av McDonald's i egen regi. Priset skall avse en Big Mac utan tillbehör.
Sedan undersöker man hur mycket en Big Mac kostade på den slumpvis utvalda restaurang som valdes föregående år samma månad. Sannolkheten för att det skulle bli samma restaurang vore alltså minimal.
Är det nuvarande priset identiskt med det som rådde samma månad föregående år höjs styrräntorna 25 punkter. Eftersom det uppenbarligen inte finns någon risk för finansiell kontraktion kan man bedriva en försiktig deflationspolitik.
Är det nuvarande priset högre än det som rådde samma månad förra året höjs styrräntorna 75 punkter. För den händelse priset har höjts är en resolut deflationspolitik påkallad. Här gäller det att slå till med storsläggan och dessutom bör det ske snabbt.
Är emellertid det nu rådande priset lägre än det som rådde samma månad föregående år skall styrräntorna sänkas 50 punkter per sammanträde. Eftersom den nuvarande utlåningsräntan är 350 punkter betyder detta att utlåningsräntan skulle komma ned till 0% redan efter sju sammanträden.
Därutöver bör det stå klart att någon av Riksbankens officiella räntor aldrig skall sänkas under noll. Det enda fall då det kunde bli fråga om en oförändrad riksbanksränta vore således om det nuvarande Big Mac-priset vore lägre än det som rådde för ett år sedan och dessförinnan styrräntorna redan sänkts till 0%. I så fall skulle styrräntorna få ligga kvar på 0% till dess att priset antingen vore det samma eller högre än det som rådde för ett år sedan. Skulle man bedöma att ytterligare lättnader vore påkallade menar jag att man i så fall borde gripa in kronans kursbildning och aktivt och aggressivt driva ned kronans växelkurs. Dessutom skulle redan vetskapen om att en sådan åtgärd skulle komma kunnas vidtas bidra till att driva ned kronkursen redan innan åtgärden verkligen vidtagits.
I nuläget kostar en Big Mac 32 kronor på McDonald's i Vårgårda. För ett år sedan kostade den 33 kronor. I Borås har franchisetagaren sänkt priset från 34 kronor till 32 kronor och på McDonald's egna restauranger är priset oförändrat 32 kronor. Det är emellertid en nyhet för i höst att det finns restauranger där priset nu är lägre än det var för ett år sedan. Givet att det hade slumpat sig så att lotten föregående höst fallit på en av franchisetagare driven restaurang hade detta alltså betytt att Riksbanken redan nu hade bort genomföra en sänkning av styrräntorna. Den största höjning som hade kunnat genomföras på grundval av dessa data är en höjning om 25 punkter. Det finns nämligen inte en enda restaurang där priset nu är högre än på någon enskild restaurang för ett år sedan. Alla restauranger uppvisar nu antingen stabila eller fallande priser.
Av det skälet menar jag att det är uppenbart att den av mig föreslagna modellen inte riskerar medföra finansiell kontraktion. Redan i nuläget bedriver ju Riksbanken en penningpolitik som ligger i den deflationära överkanten av det intervall mellan inflationär och deflationär politik som följer av min rigoröst anti-inflationistiska "modell".
Samttidigt är det helt uppenbart att den av mig föreslagna modellen definitivt och mycket resolut medfört att styrräntorna höjts under senare år. Så sent som 2001 tror jag att det var möjligt att köpa en Big Mac för endast 24 kronor, men redan 2004 var det omöjligt att köpa en för mindre än 32 kronor. En sådan prishöjningstakt hade definitivt avbrutits med all önskvärd kraft och ett resultat av detta hade varit att börsen värderats upp. Samtidigt är det uppenbart att den föreslagna modellen redan på ett oerhört tidigt stadium hade kunnat identifiera en risk för att penningpolitiken skulle skärpas så till den grad att man riskerade finansiell kontraktion.
Man kan dessutom "trimma" modellen genom att låta Riksbanken avhålla 12 penningpolitiska möten per år istället för som nu någonstans mellan åtta och tio. I så fall kommer ju både skärpningarna och lättnaderna att slå igenom snabbare.
Riksbanken skall dressera kreditvolymen till att bli en lydig hund som vackert följer sin herres minsta vink.
Följden blir således lägre obligationsräntor och ju lägre jämförelseränta desto högre värdering av framtida bolagsvinster. Detta betyder på ren svenska att börsen stiger.
Detta fenomen förklarar också varför börsen sjönk kraftigt mellan år 2000 och 2003. Riksbanken bedrev en slapp och expansiv penningpolitik, vilket skapade oro rörande det framtida penningvärdet och följaktligen värderades börsen ned.
Om det nu är så bra med höga och stigande riksbanksräntor kan man fråga sig om inte Riksbanken ständigt borde höja styrräntorna och istället för ett inflationsmål upprätta ett deflationsmål. Jag menar att det vore önskvärt att upprätta ett deflationsmål, men samtidigt bör man vara varse att det kan bli för mycket av det goda. En deflation som drivs fram av en stigande produktivitet och en hård konkurrens är ett sunt fenomen, men deflation kan vid en viss punkt gå över i finansiell kontraktion. Detta är ett tillstånd som bör undvikas även till priset av en viss inflation.
För att helt eliminera risken för finansiell kontraktion bör Riksbanken därför upprätta kontrollpunkter där man på ett tidigt stadium kan identifiera risken för en finansiell kontraktion. Medicinen bör vara snabba och resoluta räntesänkningar och dessa skall genomföras utan tvekan eller fördröjning. Att snabbt och resolut sänka Riksbankens utlåningsränta till 0% är förmodligen fullt tillräckligt om åtgärden vidtas snabbt redan i början av ett deflationärt förlopp. Samtidigt skall man ha klart för sig att det alltid är förenat med viss olägenhet att försöka piska upp inflationen.
Jag föreslår följande modell.
Modellen går ut på att Riksbanken en gång per månad undersöker priset på en Big Mac på McDonald's restauranger. Varje enskilt tillfälle gör man så att man lottar fram en restaurang och det kan vara antingen en franchisetagare eller en restaurang som bedrivs av McDonald's i egen regi. Priset skall avse en Big Mac utan tillbehör.
Sedan undersöker man hur mycket en Big Mac kostade på den slumpvis utvalda restaurang som valdes föregående år samma månad. Sannolkheten för att det skulle bli samma restaurang vore alltså minimal.
Är det nuvarande priset identiskt med det som rådde samma månad föregående år höjs styrräntorna 25 punkter. Eftersom det uppenbarligen inte finns någon risk för finansiell kontraktion kan man bedriva en försiktig deflationspolitik.
Är det nuvarande priset högre än det som rådde samma månad förra året höjs styrräntorna 75 punkter. För den händelse priset har höjts är en resolut deflationspolitik påkallad. Här gäller det att slå till med storsläggan och dessutom bör det ske snabbt.
Är emellertid det nu rådande priset lägre än det som rådde samma månad föregående år skall styrräntorna sänkas 50 punkter per sammanträde. Eftersom den nuvarande utlåningsräntan är 350 punkter betyder detta att utlåningsräntan skulle komma ned till 0% redan efter sju sammanträden.
Därutöver bör det stå klart att någon av Riksbankens officiella räntor aldrig skall sänkas under noll. Det enda fall då det kunde bli fråga om en oförändrad riksbanksränta vore således om det nuvarande Big Mac-priset vore lägre än det som rådde för ett år sedan och dessförinnan styrräntorna redan sänkts till 0%. I så fall skulle styrräntorna få ligga kvar på 0% till dess att priset antingen vore det samma eller högre än det som rådde för ett år sedan. Skulle man bedöma att ytterligare lättnader vore påkallade menar jag att man i så fall borde gripa in kronans kursbildning och aktivt och aggressivt driva ned kronans växelkurs. Dessutom skulle redan vetskapen om att en sådan åtgärd skulle komma kunnas vidtas bidra till att driva ned kronkursen redan innan åtgärden verkligen vidtagits.
I nuläget kostar en Big Mac 32 kronor på McDonald's i Vårgårda. För ett år sedan kostade den 33 kronor. I Borås har franchisetagaren sänkt priset från 34 kronor till 32 kronor och på McDonald's egna restauranger är priset oförändrat 32 kronor. Det är emellertid en nyhet för i höst att det finns restauranger där priset nu är lägre än det var för ett år sedan. Givet att det hade slumpat sig så att lotten föregående höst fallit på en av franchisetagare driven restaurang hade detta alltså betytt att Riksbanken redan nu hade bort genomföra en sänkning av styrräntorna. Den största höjning som hade kunnat genomföras på grundval av dessa data är en höjning om 25 punkter. Det finns nämligen inte en enda restaurang där priset nu är högre än på någon enskild restaurang för ett år sedan. Alla restauranger uppvisar nu antingen stabila eller fallande priser.
Av det skälet menar jag att det är uppenbart att den av mig föreslagna modellen inte riskerar medföra finansiell kontraktion. Redan i nuläget bedriver ju Riksbanken en penningpolitik som ligger i den deflationära överkanten av det intervall mellan inflationär och deflationär politik som följer av min rigoröst anti-inflationistiska "modell".
Samttidigt är det helt uppenbart att den av mig föreslagna modellen definitivt och mycket resolut medfört att styrräntorna höjts under senare år. Så sent som 2001 tror jag att det var möjligt att köpa en Big Mac för endast 24 kronor, men redan 2004 var det omöjligt att köpa en för mindre än 32 kronor. En sådan prishöjningstakt hade definitivt avbrutits med all önskvärd kraft och ett resultat av detta hade varit att börsen värderats upp. Samtidigt är det uppenbart att den föreslagna modellen redan på ett oerhört tidigt stadium hade kunnat identifiera en risk för att penningpolitiken skulle skärpas så till den grad att man riskerade finansiell kontraktion.
Man kan dessutom "trimma" modellen genom att låta Riksbanken avhålla 12 penningpolitiska möten per år istället för som nu någonstans mellan åtta och tio. I så fall kommer ju både skärpningarna och lättnaderna att slå igenom snabbare.
Riksbanken skall dressera kreditvolymen till att bli en lydig hund som vackert följer sin herres minsta vink.
