torsdag, juli 13, 2006

 

Varning för denne man!

Jag skulle vilja utnämna Nils Lundgren och dennes junilista till FLAVIANOKRATERNAS huvudmotståndare i det stundande valet. Junilistan är nämligen för Sveriges medlemskap i EU, medan FLAVIANOKRATERNA är emot Sveriges medlemskap.

När junilstan fiskar väljare bland EU-motståndare är det i själva verket inte fråga om något annat än en försåtligt förpackad bluff. Det är visserligen sant att Nils Lundgren - i likhet med FLAVIANOKRATERNA - är kategoriska motståndare till ett svenskt deltagande i den europeiska valutaunionen.

Nils Lundgrens bevekelsegrunder för denna hållning är emellertid - enligt objektiva FLAVIANOKRATISKA kriterier - helt felaktiga. Om ni inte visste det är Nils Lundgren nämligen en närmast passionerad motståndare till guldmyntfoten. Nils Lundgren har rätt då han säger att kronan är övervärderad och att detta förhållande skapar arbetslöshet, men Nils Lundgren ordinerar som god vulgärkeynesian den obligatoriska standardmedicinen högre inflation.

Nils Lundgren och Lars Wohlin har ungefär samma syn i monetära frågor och det kan vara av intresse att veta att Sverige 1980 - då Wohlin var riksbankschef - hade en inflationstakt på 16%. Nu har visserligen dessa båda inflationister kommit på kant och Wohlin gått över till kristdemokraterna, men det är ganska avslöjande för Nils Lundgren att han valde att liera sig med Wohlin.

Ur FLAVIANOKRATISK synvinkel är EMU det lilla onda och tullunionen det stora onda. EMU är dessutom faktiskt bra ur den synvinkeln att EMU utplånar växelkursrörelser precis som guldmyntfoten skulle göra. Det finns ingen anledning att anse att det behövs växelkursrörelser för att jämna ut betalningsbalansen mellan Lissabon och Hamburg om man inte anser att det behövs några sådana för att jämna ut betalningsbalansen mellan Ystad och Haparanda. Sedan är det visserligen sant att då två länder går i monetär union med varandra är det ett av avgörande betydelse att inväxlingsförhållandena är sådana att de jämställer de båda valutornas inre och yttre köpkraft i hela det nu uppkomna valutaområdet.

Detta är ganska enkelt då man skapar en valutaunion av EMU-typ, eftersom man då kan använda sig av Big Mac-index för att räkna ut det korrekta växelkursförhållandet. Det är emellertid mera problematiskt när man skall återgå till guldmyntfot, eftersom man inte vet vilken kurs man måste använda sig av för att undvika såväl ekonomisk depression som inflation.

Någon invänder då måhända att man kan använda sig av den så kallade marknadskursen mellan guld och den valuta som skall skrotas, men om denna kurs vore i jämvikt med den kurs som skulle säkerställa makroekonomisk jämvikt under guldmyntfot vore skälen att remonetisera guldet betydligt svagare.

Storbritannien återinförde guldmyntfoten 1925 och gjorde det genom att använda sig av marknadskursen och resultatet blev en oerhörd depression. Storbritannien borde istället ha studerat hur högt KPI var det senaste året då det rådde makroekonomisk jämvikt och guldmyntfot och sedan genom en beräkning framställt en approximation om vilken guldparitet man borde välja med tanke på den - vid tidpunkten för den tänkta remonetiseringen av guldet - rådande prisnivån.

Ett exempel på en sådan approximering är att ett lösnummer av The Economist kostade 8½ pence 1914 och 12 pence* 1925. 1913 var pundet likvärdigt med 113 grain guld och för att priset på ett lösnummer av The Economist 1925 skulle ha varit detsamma som det var 1913 räknat i guld borde pundet ha jämställts med cirka 80 grain guld. Detta hade motsvarat en dollarkurs på cirka $3,45 per £. Det är intressant att observera att pundet hösten 1931 föll nästan exakt så mycket som krävdes för att återställa priset på ett lösnummer av The Economist räknat i guld till 1913 års nivå! En annan intressant sak är att priset på ett lösnummer av The Economist i Storbritannien är ungefär fyra grain guld idag och att priset 1913 var nästan exakt fyra grain guld.

Det vore emellertid en förhastad slutsats att tänka sig att Storbritannien på grund av detta förhållande idag skulle kunna återställa guldmyntfoten till marknadskursen utan att detta skulle framkalla ekonomisk depression.

Vi vet nämligen ingenting om hur mycket guld ett lösnummer av The Economist skulle motsvara idag givet att Storbritannien aldrig någonsin suspenderat guldkonvertibiliteten.

Däremot kan vi med hjälp av Big Mac-index lätt göra den iakttagelsen att länder som under en längre tid haft identiska - på samma främmande valuta baserade penningsystem - har en närmast identisk prisnivå på Big Mac. Därav kan man sluta sig till att det verkar mycket sannolikt att all världens valutor skulle handlas till köpkraftsparitet givet att hela världen aldrig övergivit guldmyntfoten. Det verkar också sannolikt att de länder som ingått i EMU med tiden kommer att få en identisk prisnivå. Idag kostar en Big Mac €3,60 i Helsingfors och €2,99 i Frankfurt. År 2030 kommer de helt säkert att kosta exakt lika eller nästan exakt lika mycket i Frankfurt och Helsingfors.

Problemet är att vi inte vet vilken kurs som skulle vara den som skapade jämvikt i flödena mellan den guldbrytande sektorn och den finansiella ekonomin i dagens värld. Jag menar att vi därför borde välja en kurs enligt vilken kronan enligt Big Mac-index bleve undervärderad gentemot samtliga världens valutor. Detta skulle innebära en minst sagt kraftig devalvering och troligen skulle denna devalvering följas av en inflation som skulle pågå till dess att Sveriges prisnivå skapade balans i flödena mellan Sveriges finansiella ekonomi och den guldbrytande sektorn.

I dagsläget kostar ett kilogram guld cirka 155.000 kronor. Enligt The Economist kostar en Big Mac i Kina 10,50 yuan. 10,50 yuan motsvarar 9,49 kronor enligt dagens kurs och i Sverige kostar en Big Mac 33,00 kronor. Om Sverige ville uppnå köpkraftsparitet med Kina skulle Sverige behöva devalvera kronan med cirka 71%, vilket skulle motsvara ett guldpris på cirka 538.000 kronor per kilogram.

För att göra systemet vattentätt menar jag dessutom att man borde se till att kronan vore cirka 20% undervärderad gentemot den kinesiska valutan, vilket skulle innebära ett guldpris på 673.000 kronor per kilogram.

Detta skulle alltså innebära en devalvering på cirka 77% jämfört med marknadskursen. Borde inte en så kraftig devalvering medföra en oerhörd inflation? Det finns en sådan risk, men det är en medvetet tagen risk syftande till att undvika ekonomisk depression.

Dessutom finns det ett antal sätt att dämpa den inflatoriska impulsen och dit hör att insättarskyddet skall slopas i syfte att avskräcka folk från expansiva banker. Ett lysande exempel på en bank med ytterst expansiv kreditgivning var Nordbanken under den tid Nils Lundgren var dess chefs-"ekonom". En annan och mycket viktig åtgärd är att likvidera riksbanken, vilket innebär att alla riksbankens skulder betalas antingen med guldtackor eller guldmynt. Hela stocken av sedlar och mynt dras in genom att man helt enkelt förklarar att alla sedlar och mynt som Riksbanken satt i omlopp upphör att vara lagligt betalningsmedel inom tre månaders tid. Ytterligare en mycket viktig åtgärd är att Sverige lämnar EU och inför total och ensidig frihandel. All import skall vara fortsättningsvis helt tullfri i syfte att utsätta svensk industri och svenskt jordbruk för maximal konkurrens i syfte att försvåra prishöjningar. Detta vore också ett enkelt och effektivt sätt att kunna avskaffa hela jordbruksregleringen. Efter "superdevalveringen" vore ju världsmarknadspriserna på jordbruksvaror attraktiva ur böndernas synvinkel. Allt behov av skydd och regleringar av jordbrukssektorn skulle bortfalla på ett ögonblick och bönderna skulle likväl tjäna bra.

Slutresultatet skulle förmodligen bli att prisnivån steg så att en del av den konkurrensfördel vi vunnit genom superdevalveringen skulle ätas upp, men denna prisstegring skulle inte på långa håll motsvara superdevalveringen. Sveriges prisnivå i jämförelse med omvärlden skulle nämligen styras av realekonomiska faktorer precis som den finska prisnvån i förhållande till den portugisiska styrs av helt realekonomiska faktorer, eftersom de båda länderna har gemensam valuta.

Efter några år av inflation skulle inflationen upphöra och Sverige skulle ha en mycket attraktiv prisnivå med full sysselsättning som följd och likväl skulle inflationstakten inte ens orka upp i positiva tal.

Det är bara guldet som kan ge oss denna typ av makroekonomiska stabilitet.

*På den gamla goda tiden var pundets alparikurs gentemot guldet 113 grain per pund. Ett uns guld motsvarade således £4/4s./11½d. Enligt det gamla räknesättet delades pundet i 240 pence och förkortningen för den gamla pennyn var d. som i latinets denarius. En shilling bestod av 12 d. och således kunde pundet antingen delas i 240 d. eller 20 shilling. Shilling förkortades med s. , som i latinets solidus. £ är en förkortning för latinets Libra och används än idag. 1925 kostade ett lösnummer av The Economist alltså en shilling, men jag skrev 12 d. för att underlätta jämförelsen. Det minsta myntet fram till 1960 var en farthing, eller en kvarts penny. Storbritannien genomförde decimalisering av pundet 1971 efter vilken pundet helt enkelt delas i 100 nya pence.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?