tisdag, juli 04, 2006

 

Free-banking contra centralbanker

I nu följande text samt en senare följande utveckling av denna text skall jag försöka förklara varför jag anser att guldmyntfot absolut bör paras med privat decentraliserad sedelutgivning.

Om man är anhängare av guldmyntfoten finns det i princip inga hinder för att anse att all sedelutgivning borde centraliseras till en enda sedelutgivande bank med globalt monopol.

Låt oss leka med tanken att det funnes en global centralbank kallad Global Central Bank (GCB). GCB emitterar sedlar och mynt som är lagligt betalningsmedel för alla offentliga och privata skulder i all världens stater. Denna valuta kallas GLOBO. Samtidigt är GCB skyldigt att lämna ut större guldtackor till ett av FN bestämt kursförhållande vid Fort Knox där all världens offentliga guldreserver samlats. GCB opererar med en så kallad fraktionell guldreserv, vilket innebär att GCB:s emission av sedlar och växelmynt mycket väl får överstiga den mängd som går att lösa in med hjälp av guldreserven till den av FN bestämda kursen.

Antag sedan att GCB skulle bedriva "expansiv" penningpolitik och att denna expansiva penningpolitik skulle skapa en löneinflation. Detta skulle i sin tur leda till att guldbrytningen började minska. Samtidigt skulle den icke-monetära efterfrågan på guld behöva stillas på ena eller andra sättet. Detta vore emellertid inget större problem, eftersom GCB i Fort Knox skulle ha en guldreserv som uppgick till mer än 10 års normal förbrukning av guld.

Vid det här laget har vi emellertid nått en punkt där den årliga förbrukningen av guld överstiger den årliga produktionen, vilket innebär att guldreserven börjar minska. Med tiden börjar reservkvoten bli så låg att ingen tror att GCB i längden kommer att klara av att upprätthålla guldkonvertibiliteten. Detta leder i sin tur till att GCB tvingas börja bedriva en stram penningpolitik med en enorm depression som följd. Resten tror jag att ni kan räkna ut själva: GCB kallar till presskonferens och kungör att GLOBO:n hädanefter skall flyta fritt mot guldet och därefter finns ingen restriktion alls på inflationen. Emellertid upprättar snart GCB ett så kallat inflationsmål som innebär att inflationen skall styras mot ett så kallat målintervall.

Grundprincipen för hur en privat sedelutgivande bank arbetar har faktiskt stora likheter med principen för GCB. På samma sätt som GCB arbetar en privat sedelutgivande bank med en fraktionell guldreserv och på samma sätt som i fallet med GCB finns således ingen absolut garanti för att sedelägarna kan få ut den mängd guld sedlarna anger som sedelkapital.

Det finns emellertid också vissa avgörande skillnader. Den första skillnaden är att en privat sedelutgivande bank är just privat och detta innebär bland annat att man kan stämma banken givet att sedelkapitalet ej betalas ut. En privat sedelutgivande bank kan alltså inte gå ut med något pressmeddelande om att de sedlar som emitterats från och med nu "flyter fritt". Kan banken inte betala ut guldmynt blir det ytterst sett fråga om ett konkursförfarande.

En annan avgörande skillnad är att en privat sedelutgivande bank inte har något monopol på att emittera guldkonvertibla sedlar och växelmynt och att det alltså kan finnas ett otal konkurrerande banker, som slåss om marknaden. Att den är privat innebär också att ingen kan tvingas godta dess sedlar som betalning. De jure är sedlarna löpande skuldebrev. Den som har sedeln i sin hand är borgenär och emittentbanken gäldenär.

Visserligen finns det historiska exempel på att det funnits privata sedelutgivande banker med monopol och det finns heller inget historiskt exempel på att sedelutgivningen koncentrerats till en enda global centralbank, men i teoretiska modeller måste man ibland ta ut svängarna för att illustrera principer. Syftet med min framställning är att visa på att det är önskvärt att sedelutgivningen dels är decentraliserad och dels i privata händer.

Samtidigt betyder detta att allt som hamnar däremellan befinner sig på en glidande skala mellan bra och dåligt. England hade privat centralbank och Sverige hade en statlig sedelutgivande bank som knappast var någon centralbank och i denna jämförelse var det utan tvivel så att den "svenska modellen" var bättre även om den inte var fulländad. Det faktum att - under den så kallade klassiska guldmyntfotens glansdagar - sedelutgivningen var uppsplittrad mellan ett stort antal nationella sedelbanker innebar också ett högre mått av önskvärd decentralisering än om sedelutgivningen koncentrerats till en enda global sedelbank.

Jag återkommer med en text som avses närmre utreda varför det är av avgörande betydelse att sedelutgivningen är uppslittrad på ett större antal aktörer.

Comments:
Jag måste säga att du lyckades kommentera snabbt.

Det där med Somalia är minst sagt rörigt och jag skriver först när jag tycker mig kunna tillföra något i ämnet.

Dina övriga frågor får jag också försöka besvara en annan gång. Det börjar bli dags att sova nu.
 
Somalia är så rörigt att det bästa svaret är inget svar alls. Å andra sidan talar det faktum att landet är politiskt hyperkomplext för att landet skall förbli politiskt hyperdecentraliserat.

Strängt taget menar jag att begreppet anarki är felaktigt. Det är bättre att säga att landet bestått varit ett komplicerat lapptäcke av mikrojurisdiktioner.

Har du några hundra soldater och lagom mycket vapen och ammunition kunde du åtminstone bli din egen inom "statsbranschen". Det som gjorde att det hela likväl blev uthärdligt var dels terrorbalansen mellan de olika krigsherrarna och deras respektive intressen av att kunna ta ut avgifter av dem som hade business på de territorier som kontrollerades av de olika krigsherrarna. Det utbröt helt enkelt konkurrens om "skattebetalarna".

Det sägs att en av dem som står bakom det nya styret i Mogadishu är en affärsman som har en privatarmé och kontrollerar en väl fungerande hamn.

Det är en bra lösning så länge det finns alternativa hamnar.
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?