lördag, januari 14, 2006
Avtalsfrihetens gränser
I anslutning till att jag blev färdig med en tidigare text rörande avtalsfrihet och så kallade organisationsklausuler och diskussionen kring frågan om man kan tänka sig några begränsningar av avtalsfriheten i ett liberalt samhälle upptäckte jag en intressant och delvis tragisk nyhet på nätet. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11543074.asp
Det handlar om en busschaufför som rättrådigt och modigt räddat en ung man som var föremål för en livshotande misshandel. Busschauffören lämnade bussen och avstyrde misshandeln, vilket väckt hans arbetsgivares misshag. Enligt artikeln har bussbolaget hotat med avsked därför att chauffören lämnade bussen i syfte att avstyra misshandeln. Enligt bussbolaget skulle chauffören istället ha stannat kvar på bussen och larmat polisen. Att polisen måhända inte hunnit fram förrän pojken varit ihjälslagen tycks inte bekymra bussbolaget.
Enligt svensk rätt som på detta område - åtminstone i teorin - är i full samklang med klassiskt liberala principer förelåg en solklar nödvärnssituation. Läs gärna brottsbalkens 24:e kapitel som är en fröjd att läsa för en sann liberal. Det är alltså också så att bussbolaget har helt fel då man hävdar att endast polisen har rätt att tillgripa våld mot busar och vittnar om ett grovt missförstånd av den riktiga tanken på ett statligt våldsmonopol.
Antag nu att bussbolaget gjort allvar av hotet och avskedat chauffören och att man kunnat hitta en bestämmelse i rådande anställningsavtal enligt vilket chauffören inte har rätt att tillgripa nödvärnsåtgärder i de fall då detta medför att chauffören tvingas lämna bussen.
Utifrån en ytterst strikt och rigid tolkning av den liberala principen om avtalsfrihet hade förstås ett sådant avtal varit giltigt och detta gäller ännu mer därför att envar har rätt till nödvärn men att ingen är skyldig att tillgripa nödvärn. Det vill säga: Undlåter någon att undsätta någon från ett slagsmål gör denne sig inte skyldig till något brott, men om situationen är så allvarlig att det synes nödvändigt att döda en angripare får man enligt svensk rätt till och med döda.
Hursomhelst står det helt klart att busschaufförens omilda behandling av misshandlarna är i full samklang med rådande svensk rätt.
Skall då bussbolaget ha rätt att avskeda busschauffören därför att han gjorde något han inte var absolut skyldig att göra bara därför att avtalstexten binder arbetstagaren?
Nej, ett sådant avtal är uppenbart oskäligt och skall anses som ogiltigt, eftersom det så uppenbart strider mot all vedertagen moral och andra viktiga principer som är grundläggande för vårt samhälle och rättssystem.
Däremot skall bussbolaget naturligtvis ha full rätt av avskeda chauffören därför att han bär röda strumpor om det inte finns någon avtalsmässig bestämmelse om att bärandet av röda strumpor inte är giltigt skäl för avsked.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11543074.asp
Det handlar om en busschaufför som rättrådigt och modigt räddat en ung man som var föremål för en livshotande misshandel. Busschauffören lämnade bussen och avstyrde misshandeln, vilket väckt hans arbetsgivares misshag. Enligt artikeln har bussbolaget hotat med avsked därför att chauffören lämnade bussen i syfte att avstyra misshandeln. Enligt bussbolaget skulle chauffören istället ha stannat kvar på bussen och larmat polisen. Att polisen måhända inte hunnit fram förrän pojken varit ihjälslagen tycks inte bekymra bussbolaget.
Enligt svensk rätt som på detta område - åtminstone i teorin - är i full samklang med klassiskt liberala principer förelåg en solklar nödvärnssituation. Läs gärna brottsbalkens 24:e kapitel som är en fröjd att läsa för en sann liberal. Det är alltså också så att bussbolaget har helt fel då man hävdar att endast polisen har rätt att tillgripa våld mot busar och vittnar om ett grovt missförstånd av den riktiga tanken på ett statligt våldsmonopol.
Antag nu att bussbolaget gjort allvar av hotet och avskedat chauffören och att man kunnat hitta en bestämmelse i rådande anställningsavtal enligt vilket chauffören inte har rätt att tillgripa nödvärnsåtgärder i de fall då detta medför att chauffören tvingas lämna bussen.
Utifrån en ytterst strikt och rigid tolkning av den liberala principen om avtalsfrihet hade förstås ett sådant avtal varit giltigt och detta gäller ännu mer därför att envar har rätt till nödvärn men att ingen är skyldig att tillgripa nödvärn. Det vill säga: Undlåter någon att undsätta någon från ett slagsmål gör denne sig inte skyldig till något brott, men om situationen är så allvarlig att det synes nödvändigt att döda en angripare får man enligt svensk rätt till och med döda.
Hursomhelst står det helt klart att busschaufförens omilda behandling av misshandlarna är i full samklang med rådande svensk rätt.
Skall då bussbolaget ha rätt att avskeda busschauffören därför att han gjorde något han inte var absolut skyldig att göra bara därför att avtalstexten binder arbetstagaren?
Nej, ett sådant avtal är uppenbart oskäligt och skall anses som ogiltigt, eftersom det så uppenbart strider mot all vedertagen moral och andra viktiga principer som är grundläggande för vårt samhälle och rättssystem.
Däremot skall bussbolaget naturligtvis ha full rätt av avskeda chauffören därför att han bär röda strumpor om det inte finns någon avtalsmässig bestämmelse om att bärandet av röda strumpor inte är giltigt skäl för avsked.
