flavianopolis

På text-tv kan man nu läsa att Systembolaget gör bättre affärer. Systembolaget hänvisar till minskande omkostnader och stigande försäljning av öl och vin.

Alla er - som i likhet med mig tycker illa om Systembolagets monopol - uppmanar jag att snarast gå in på närmsta Systembolag och beställa en enda flaska öl ur beställningssortimentet. Sådana beställningar ger nämligen Systembolaget stora omkostnader utan något klirr i kassan som står i proportion till omkostnaderna.

Det finns massor av konstiga ölsorter i beställningssortimentet och det handlar ofta om väldigt gott öl.

Uppmaningen riktar sig främst till er som bor på landet, eftersom Systembolagsbutikerna i de större städerna oftast har även små uddamärken i själva butiken. Bor man däremot i en mindre håla på landet saknas nästan alltid vissa sorter som finns i beställningssortimentet. Men så länge de finns i beställningssortimentet kommer de att levereras för avhämtning inom några få dagar. Var noga med att beställa flaska för flaska och aldrig mer än en sort och en butelj per gång.

Det kan även finnas andra intressanta möjligheter att öka Systembolagets omkostnader och jag ber att få återkomma så snart jag tittat närmre på dessa.

Å ena sidan anser jag att huspriserna inte skall tillmätas någon större betydelse vid utformningen av penninpolitiken. Har man en ren pappersvaluta bör penningpolitikens syfte vara att tillse att en vara med historiskt sett konstant kvalitet kostar ungefär lika mycket från år till år. Att orientera penningpolitiken mot ett stabilt pris på en Big Mac vore enligt min mening ett utmärkt sätt att utforma penningpolitiken. Och vad det anbelangar har priset på en Big Mac stigit dramatiskt under senare år och detta skall ses mot bakgrunden att priset var konstant under en lång följd av år under 90-talet. Dvs. hade riksbanken böjat höja räntorna så snart priset på en Big Mac börjat stiga hade den nuvarande kreditexpansionen avbrutits på ett tidigt stadium.

Samtidigt kan det vara intressant att resonera kring frågan om högre huspriser påverkar sysselsättningen positivt.

Jag är mycket tveksam till om det finns någon sådan effekt så länge prisstegringen omfattar också tomtmark. Om prisförhållandet mellan en villatomt med tillhörande villa stiger kraftigt i förhållande till priset på en obebyggd tomt och prisnivån i övrigt, dvs. också byggbranschens priser förblir stabila är det rimligt att tänka sig att sysselsättningen påverkas positivt, annars inte.

Vad beträffar övriga ekonomin kan man också lätt göra den iakttagelsen att stigande huspriser påverkar de hushåll som nyligen köpt bostäder mycket negativt och minskar deras utsikter att efterfråga andra varor och tjänster. Därtill kommer att de skadligt låga räntorna uppmuntrat till en osund skuldsättning med den påföljden att dessa hushåll blir mycket känsliga för förändringar i räntenivån. Så långt har alltså stigande huspriser rent negativa återverkningar på ekonomin och enligt keynesiansk analys torde det ofta röra sig om hushåll med stor benägenhet att sätta sprätt på oväntade inkomstökningar.

Det synes alltså endast finnas en enda grupp som otvetydigt gynnas av stigande huspriser och det är de som säljer sina villor, dvs. vanligtvis äldre människor med i övrigt välordnad ekonomi och liten benägenhet att öka sin konsumtion i samband med stora inkomstökningar.

Jag måste säga att jag inte begriper varför LO anser att riksbanken bör fortsätta blåsa upp husmarknaden med ett överflöd av billig kredit. Det bevisar än en gång att man egentligen företräder en rent inflationistisk ideologi där inflationen tillmäts ett antal rent magiska förmågor att skapa välstånd.

Men om man granskar argumentationen närmre skall man se att det knappast finns några tunga skäl att tro att stigande huspriser bidrar till en högre sysselsättning. Det finns faktiskt skäl att tro - med reservation för resonemanget om förhållandet mellan priset på obebyggd resp. bebyggd tomtmark - att stigande huspriser enbart påverkar samhällsekonomin negativt också om de som säljer sina hus får en förskräcklig massa pengar att röra sig med.

Inflationism är ingenting annat än ren vidskepelse.

Under senare tid har en viss diskussion förevarit angående Riksbankens penninpolitik.

Mitt förslag är att man upprättar en McTarget.

Så länge en Big Mac kostar 33 kronor eller mera skall styrräntorna höjas en kvarts procentenhet per månad.

Så länge en Big Mac kostar mindre än 33 kronor skall styrräntorna sänkas en kvarts procentenhet per månad.

Detta skulle alltså betyda att Riksbanken skulle justera styrräntorna en gång per månad. Antingen blev det en höjning eller en sänkning och vad det blev kunde man fastställa genom att besöka närmsta MacDonald's. Riksbanken skulle också behöva fastslå exakt vilken restaurang som användes som referens för penningpolitiken. Jag föreslår den på Kungsgatan 4 i Stockholm, eftersom den är Sveriges äldsta.

Men skulle inte detta ge MacDonald's ett orimligt inflytande över penningpolitiken?

Nej, knappast. Antag att MacDonald's envisades med att hålla priset under 33 kronor. Med tiden skulle styrräntan vara noll och inflationen skulle skena. Skulle man ha råd att hålla priset under 33 kronor år efter år om inflationstakten vore 10%. Svaret är förstås att man skulle tvingas höja priserna och därefter skulle räntehöjningarna komma som ett brev på posten.

Om istället Mac Donald's skulle hålla priset på eller över 33 kronor skulle styrräntorna stadigt höjas, vilket skulle ge till följd att inflationen skulle falla, rent av förbytas i deflation, och att MacDonald's konkurrenter skulle kunna kapa åt sig marknadsandelar. Då skulle MacDonald's tvingas sänka priserna och räntesänkningarna skulle då komma som ett brev på posten.

En intressant iakttagelse är att KPI och priset på en Big Mag tycks marschera i närmast perfekt synkron sett i längre tidsperspektiv. Resultatet av en Mac Target skulle alltså förmodligen bli en inflationstakt kring 0%.

Idag kostar en Big Mac 33 kronor. Januari 2005 kostade en Big Mac 30 kronor.

Sedan dess har alltså priset på en Big Mac stigit 10%, villapriserna har också stigit. Däremot är inflationstakten fortfarande under en procent räknat med det mått Riksbanken använder sig av.

Icke desto mindre har Riksbanken nu beslutat höja sina styrräntor. Reporäntan kommer att höjas till 1,75% från och med onsdag. Ett intressant fenomen som kan uppträda är att kronan börjar falla så snart räntan verkligen höjts. Är det så att alla är säkra på att en viss sak kommer att följa på en annan blir resultatet nämligen alltid det rakt motsatta. Jag läste en gång hur en gammal börsräv vid namn André Kostolany förklarade detta märkliga fenomen, men poängen är just att om att alla är säkra på att börsen kommer att stiga en viss dag skall man istället vara helt säker på att den kommer att sjunka samma dag, trots att André Kostolany förklarat fenomenet.

Sedan skall det bli intressant att se huruvida detta blir inledningen på en räntehöjningsfas där Riksbanken kommer att gradvis höja räntorna, eller om Riksbanken kommer att låta sig nöja med en enstaka smärre justering.

Enligt mitt förmenande måste Riksbanken gå resolut till väga och höja styrräntorna markant också om stegringen kan avlöpa i ordnade former, fördelade på mindre steg.

Eftersom en Big Mac nu kostar 33 kronor och jag tidigare föreslagit att Riksbanken skall använda sig av Big Mac som "kreditexpansionsbarometer" föreslår jag att Riksbanken höjer styrräntorna en kvarts procentenhet per månad till dess en Big Mac kostar mindre än 33 kronor för att sedan sänka dem en kvarts procentenhet per månad till dess en Big Mac kostar 33 kronor eller mera.

Detta skulle i sanning vara ett enkelt sätt att stabilisera penningvärdet och om målet vore väl känt skulle redan målet ha en stabiliserande verkan.

Enligt vad jag lyckats utröna är Mogadishu uppdelat i sex zoner, vilka var och en kontrolleras av en krigsherre. En sådan zon är en ganska intressant historia, eftersom den närmast kan jämföras med någon typ av feodal stat.

En zon är de facto en stat och förfogar över alla kännetecken på en stat, samtidigt som en sådan zon är geografiskt mycket begränsad och styrs enväldigt av den krigsherre som kontrollerar den.

En annan intressant sak är att krigsherren kan avtvinga dem som bedriver någon typ av affärsverksamhet olika avgifter som kan liknas vid skatter. Frågan är då hur en klok krigsherre beter sig.

Rimligen inser han att han måste se till att de avgifter han avtvingar affärsmännen inte är alltför höga och att affärsmännen upplever att mot dessa avgifter krigsherren erbjuder något i utbyte. Vad som ligger närmst tillhands är att affärsmännen bör uppleva att krigsherren garanterar någon typ av säkerhet och att avgifterna inte är alltför betungande.

Om avgifterna är alltför betungande och säkerheten otillfredsställande torde ju handeln och därmed intäkterna fly till någon annan del av staden.

Genom riktade aktiemmissioner tillser också affärsmännen att olika krigsherrar blir delägare i den egna verksamheten, varigenom dessa krigsherrar får intressen som sammanfaller med såväl affärmännens som med andra krigsherrars.

Bolagen är i allmänhet registrerade i Dubai, men detta är ju inget hinder för att bedriva handel i Somalia.

En annan intressant sak är att ingen har kontroll över radio- och TV-frekvenser, varför redan idag ett antal radio- och TV-stationer finns, liksom att man kan välja mellan ett flertal mobiltelefonoperatörer. Internet finns också, varför redan yttrandefriheten torde vara säkrad.

På område efter område tror jag att vi kommer att få se hur Somalia bygger upp fungerande institutioner som säkrar det som en stat bör säkra, men att samtidigt den totala politiska fragmenteringen kommer att medföra att det blir väldigt svårt att expandera staten på ett osunt sätt.

Uppdelningen i zoner är faktiskt en anledning att vara optimistisk angående Somalias framtid.

Jag tror möjligen att det finns ett fel i en tidigare text om privat skiljdeom. Saken är den att det i normalfallet inte finns någon möjlighet att överklaga en privat skiljedomstols beslut i allmän eller offentlig domstol. Om detta skall vara möjligt måste det framgå av avtalet att saken kan prövas i allmän/offentlig domstol, givet att någon av parterna är missnöjd med domen.

Jag har kontrollerat frågan med en rättslärd.

I anslutning till att jag blev färdig med en tidigare text rörande avtalsfrihet och så kallade organisationsklausuler och diskussionen kring frågan om man kan tänka sig några begränsningar av avtalsfriheten i ett liberalt samhälle upptäckte jag en intressant och delvis tragisk nyhet på nätet. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11543074.asp

Det handlar om en busschaufför som rättrådigt och modigt räddat en ung man som var föremål för en livshotande misshandel. Busschauffören lämnade bussen och avstyrde misshandeln, vilket väckt hans arbetsgivares misshag. Enligt artikeln har bussbolaget hotat med avsked därför att chauffören lämnade bussen i syfte att avstyra misshandeln. Enligt bussbolaget skulle chauffören istället ha stannat kvar på bussen och larmat polisen. Att polisen måhända inte hunnit fram förrän pojken varit ihjälslagen tycks inte bekymra bussbolaget.

Enligt svensk rätt som på detta område - åtminstone i teorin - är i full samklang med klassiskt liberala principer förelåg en solklar nödvärnssituation. Läs gärna brottsbalkens 24:e kapitel som är en fröjd att läsa för en sann liberal. Det är alltså också så att bussbolaget har helt fel då man hävdar att endast polisen har rätt att tillgripa våld mot busar och vittnar om ett grovt missförstånd av den riktiga tanken på ett statligt våldsmonopol.

Antag nu att bussbolaget gjort allvar av hotet och avskedat chauffören och att man kunnat hitta en bestämmelse i rådande anställningsavtal enligt vilket chauffören inte har rätt att tillgripa nödvärnsåtgärder i de fall då detta medför att chauffören tvingas lämna bussen.

Utifrån en ytterst strikt och rigid tolkning av den liberala principen om avtalsfrihet hade förstås ett sådant avtal varit giltigt och detta gäller ännu mer därför att envar har rätt till nödvärn men att ingen är skyldig att tillgripa nödvärn. Det vill säga: Undlåter någon att undsätta någon från ett slagsmål gör denne sig inte skyldig till något brott, men om situationen är så allvarlig att det synes nödvändigt att döda en angripare får man enligt svensk rätt till och med döda.

Hursomhelst står det helt klart att busschaufförens omilda behandling av misshandlarna är i full samklang med rådande svensk rätt.

Skall då bussbolaget ha rätt att avskeda busschauffören därför att han gjorde något han inte var absolut skyldig att göra bara därför att avtalstexten binder arbetstagaren?

Nej, ett sådant avtal är uppenbart oskäligt och skall anses som ogiltigt, eftersom det så uppenbart strider mot all vedertagen moral och andra viktiga principer som är grundläggande för vårt samhälle och rättssystem.

Däremot skall bussbolaget naturligtvis ha full rätt av avskeda chauffören därför att han bär röda strumpor om det inte finns någon avtalsmässig bestämmelse om att bärandet av röda strumpor inte är giltigt skäl för avsked.

Vår tids största skröna är förmodligen sagan om den så kallade växthuseffekten. För att förstå vad denna saga handlar om måste man först och främst förstå att ett av den moderna vänsterns största hatobjekt är privatbilen. Det är jättehemskt att normalinkomsttagare har möjlighet att ha bil och detta hemska faktum måste till varje pris bekämpas.

Detta har bland annat lett till att vi har drakoniska bensinskatter och absurda hastighetsbegränsningar, samtidigt som man ständigt söker argument för att inte investera i den absolut säkraste och snabbaste vägformen nämligen den underbara motorvägen. Visste ni att risken för en dödsolycka alltid är cirka 10 gånger högre på en väg med mötande trafik och att detta gäller också i jämförelse med motorvägar utan hastighetsbegränsning.

Dessutom är det faktiskt så att en modern bil endast släpper ut närmast försumbara mängder verkligt giftiga gaser. Det vill säga: Genom bra infrastruktur och modern teknik kan man skapa trafiksystem som är snabba säkra och dessutom i det närmaste ofarliga för den mänskliga hälsan. Så bra får det inte vara.

Därför uppfinner miljörörelsen den så kallade växthuseffekten. Växthuseffekten går ut på att en av de mest grundläggande förutsättningarna för att inte mänskligheten inte skall dö ut nämligen koldioxiden helt plötsligt förvandlats till ett ohanterligt hot mot vårt klimat. Hela världen kommer att förvandlas till en bastu om inte folk slutar köra bil.

Hade det sipprat dricksvatten ur avgasrören hade naturligtvis miljörörelsen uppfunnit drunkningseffekten.

På 80-talet talade miljörörelsen om skogsdöden och bilismen var förstås orsaken till också detta trots att det växer gröna fina buskar mellan mitträckena på Autobahn.

Men nu har det kommit riktigt intressanta nya fakta om att skogen producerar koldioxid. Ja, ni läste rätt. I konsekvensens namn borde miljörörelsen nu kräva statligt finasierade kalhyggen i syfte att avvärja det oerhörda hot mot miljön som våra skogar innebär.

Läs mer på följande länk.

http://www.svt.se/texttv/ (s.110)

Vår tids största skröna är förmodligen sagan om den så kallade växthuseffekten. För att förstå vad denna saga handlar om måste man först och främst förstå att ett av den moderna vänsterns största hatobjekt är privatbilen. Det är jättehemskt att normalinkomsttagare har möjlighet att ha bil och detta hemska faktum måste till varje pris bekämpas.

Detta har bland annat lett till att vi har drakoniska bensinskatter och absurda hastighetsbegränsningar, samtidigt som man ständigt söker argument för att inte investera i den absolut säkraste och snabbaste vägformen nämligen den underbara motorvägen. Visste ni att risken för en dödsolycka alltid är cirka 10 gånger högre på en väg med mötande trafik och att detta gäller också i jämförelse med motorvägar utan hastighetsbegränsning.

Dessutom är det faktiskt så att en modern bil endast släpper ut närmast försumbara mängder verkligt giftiga gaser. Det vill säga: Genom bra infrastruktur och modern teknik kan man skapa trafiksystem som är snabba säkra och dessutom i det närmaste ofarliga för den mänskliga hälsan. Så bra får det inte vara.

Därför uppfinner miljörörelsen den så kallade växthuseffekten. Växthuseffekten går ut på att en av de mest grundläggande förutsättningarna för att inte mänskligheten inte skall dö ut nämligen koldioxiden helt plötsligt förvandlats till ett ohanterligt hot mot vårt klimat. Hela världen kommer att förvandlas till en bastu om inte folk slutar köra bil.

Hade det sipprat dricksvatten ur avgasrören hade naturligtvis miljörörelsen uppfunnit drunkningseffekten.

På 80-talet talade miljörörelsen om skogsdöden och bilismen var förstås orsaken till också detta trots att det växer gröna fina buskar mellan mitträckena på Autobahn.

Men nu har det kommit riktigt intressanta nya fakta om att skogen producerar koldioxid. Ja, ni läste rätt. I konsekvensens namn borde miljörörelsen nu kräva statligt finasierade kalhyggen i syfte att avvärja det oerhörda hot mot miljön som våra skogar innebär.

Läs mer på följande länk.

http://www.svt.se/texttv/ (s.110)

Inom vissa branscher finns så kallade organisationsklausuler i avtalen mellan fack och arbetsgivare. Organisationsklausuler är avtalsbestämmelser som knyter arbetstagarsidans fredsplikt till att arbetsgivarsidan inte anställer personer som inte tillhör en viss fackförening.

Till skillnad från de flesta liberaler menar jag att om det råder avtalsfihet skall det inte finnas några legala hinder för att skriva sådana avtal.

Denna uppfattning delas inte av organisationen Svenskt Näringsliv trots att en del av de egna medlemsorganisationerna skrivit på sådana avtal. Detta förhållande är naturligtvis helt absurt och förhållandet att organisationen Svenskt Näringsliv välkomnar Europadomstolens beslut att anse sådana avtal strida mot Europakonventionens definition av mänskliga rättigher och att man därav får dra slutsatsen att svenska domstolar förmodligen kommer att betrakta sådana avtal ogiltiga på grund av europadomstolens beslut.

Vad bevisar detta? Jo, organisationen Svenskt Näringsliv är faktiskt motståndare till avtalsfrihet och vill istället ha tvingande lagstiftning som ogiltigförklarar vissa typer av avtal helt enkelt därför att man inte vill skriva på sådana avtal och likväl är korkade nog att skriva på sådana avtal.

Om det råder avtalsfrihet så råder det avtalsfrihet och därmed basta. Jag anser att europadomstolens beslutär dumt också om det troligen står i samklang med konventionens bestämmelser. Det är alltså troligen fel på konventionen.

Fram till mitten av 70-talet hade svenska arbetsgivare fullständig legal frihet att avskeda folk på vilka grunder som helst, men det fanns kollektivavtal som band arbetstagarnas fredsplikt till att arbetsgivarna inte avskedade någon på grund av att personen var medlem av en fackförening. Detta var en utmärkt och liberal lösning som dessutom bevisar att avtalsfrihet inte innebär att väl organiserad arbetskraft skulle vara beroende av arbetsgivarnas välvilja. Tvärsom torde normaltillståndet i en fri marknadsekonomi vara att arbetsgivarna är mera beroende av arbetskraften än tvärsom.

Sedan kan man naturligtvis mena att avtalsfiheten inte kan stäckas in absurdum. Exempel härpå skulle kunna vara att någon går med på att bli en annan persons slav, eller att någon ingår ett avtal med innebörden att någon annan har rätt att döda den andra avtalsparten och mala den andra avtalsparten till köttfärs, men om man går in på sådana frågeställningar är dessa i allmänhet så hypotetiska att de möjligen kan diskuteras i samband med ett filosofiskt seminarium lett av Torbjörn Tännsjö. I normalfallet ingår folk nämligen inte avtal som innebär att alternativet till att ingå ett sådant avtal inte uppfattas såsom varande det sämre alternativet.

Läs mera om europadomstolens olyckliga - men inte nödvändigtvis felaktiga - dom på följande länk.

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev2.asp?NewsId=2147822

Det finns en tankeströmning på den "ultraliberala scenen" som kallas anarkokapitalism.

Klassiskt liberala brukar vara anhängare av den så kallade nattväktarstaten. Tanken är att staten endast endast eller huvudsakligen skall ägna sig åt att vara den institution som har det slutgilitiga ordet då någon medborgares säkerhet till liv eller egendom kränkts genom en aktiv handling från någon annan människa. I övrigt skall staten inte göra någonting alls. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att Adam Smith ansåg att staten utöver denna grundläggande funktion skulle tillhandahålla vissa tjänster utöver dessa "fundamentalfunktioner". Adam Smith ansåg faktiskt att fattigvård tillhörde en legitim stats funktioner. Å andra sidan är nog de klassiska liberaler som kan tänka sig ett offentligt finansierat socialt skyddsnät ense om att socialt skydd är något som också kan tillhandahållas genom olika försäkringar eller välgörenhetsorganisationer, varför man inte kan påstå att en klassiskt liberal - oavsett schattering - anser att socialt skydd tillhör statens egentliga och grundläggande funktioner.

Jag är klassiskt liberal och anser att man kan dela upp vår "nuvarande offentliga sektor" i tre avdelningar.

Till den första avdelningen räknar jag statens så kallade nattväktarfunktioner. De är exempel på sådana verksamheter som inte kan eller bör utföras av privata aktörer utan skall utföras av staten. Att driva in skulder från personer som bevisligen vägrar betala är ett exempel på en funktion som absolut bör tillhandahållas av staten och staten skall ha monopol på sådan verksamhet. Lite slarvigt kanske man kan säga att statens egentliga monopol består i att vara den enda institution som får ta till tvångs- och våldsåtgärder om man bortser från omedelbara nödåtgärder som medborgarna naturligtvis har rätt att vidta. Man har rätt till nödvärn och rätt att gripa brottslingar om man ertappar dem på bar gärning. Det är faktiskt så att man enligt svensk rätt till och med har rätt att döda i nödvärn. Man har också rätt att gripa någon som gjort sig skyldig till ett så ringa brott som snatteri om det inte finns någon polisman omedelbart tillgänglig och dessutom hålla brottslingen i förvar till dess polisen hunnit till platsen.

Självfallet har också staten monopol på att beröva människor deras frihet efter att en statlig domstol prövat anklagelserna mot den misstänkte i laga ordning. Detta behöver emellertid inte betyda att en privat domstol kan fälla ett avgörande som är rättsligt bindande och sådana domstolar förekommer faktiskt ganska ofta i just Sverige. Om jag förstått saken rätt handlar det då om civilrättsliga tvister som parterna kommit överens om att avgöra genom privat skiljedom och samtidigt har förstås parterna möjlighet att få sin sak prövad av en statlig domstol, givet att någondera parten är missnöjd med den privata domstolens dom. Kvarstår emellertid att staten har monopol på att slutgiltigt avgöra tvisten och dessutom tillgripa tvångsåtgärder då saken avgjorts.

Staten har alltså någon typ av jurisdiktionellt monopol och monopol på tvångsåtgärder om de inte faller under omedelbara nödåtgärder, som alltså vem som helst har rätt till.

För att staten skall kunna upprätthålla denna grundläggande funktion krävs att staten har ett polisväsende och de militära resurserna som krävs för att driva bort främmande trupp från det territorium där staten upprätthåller jurisdiktionellt monopol.

Detta behöver emellertid inte betyda att man inte kan tänka sig privata polisorganisationer eller privat förundersökning av misstänkta brott. Däremot är sådana privata organisationer starkt begränsade med avseende på vilka åtgärder de kan vidta. De får ju inte använda sig av våld eller tvång annat än i rena nödlägen. De kan och får t. ex. inte besluta om husrannsakan och de får bara gripa brottslingar om gärningen är "färsk" och reguljär statlig polis inte finns tillgänglig.

Till den andra gruppen räknar jag de tjänster staten tillhandahåller i sådana fall där privata organisationer får agera på lika vilkor med privata organisationer. Dit hör sjukvård och socialvård. Sådana tjänster kan tillhandahålas antingen av socialförvaltningen eller t. ex. stadsmissionen. Skolor är ett annat sådant exempel. För att tala med Göran Perssons ord handlar det om vård, skola omsorg. Vård, skola och omsorg är mycket viktiga i ett bra samhälle, men dessa tjänster kan tillhandahållas av såväl offentliga som privata organisationer. Dit kan man också räkna socialförsäkringar och olika typer av sjuk- och pensionsförsäkringar. Kanske kan man sammanfattningsvis säga att det dels handlar om hur man tillhandahåller ett anständigt liv för dem som är tillfälligt eller permanent oförmögna att försörja sig själva och dels om att tillhandahålla framför allt utbildning.

Jag är närmast extremt liberal, men anser definitivt att sådana tjänster är mycket viktiga för ett bra samhälle. Jag är inte heller beredd att anse att alla sådana tjänster skall tillhandahållas uteslutande av den privata sektorn ens på längre sikt.

En intressant sak är faktiskt att en följd av detta resonemang är att tillhandahållandet och underhållandet av ett vägnät är någonting den privata sektorn utan vidare kan ta över, men att socialvård och sjukvård inte lika självklart hör dit, eftersom man då inte sällan har med människor att göra som inte kan betala för dessa tjänster. Att betala vägavgifter till privata vägbolag är däremot fullt möjligt för dem som har råd att köra bil och detta gäller särskilt då ju det i ett liberalt samhälle inte skulle finnas någon bensinskatt eller fordonsskatt.

Till den tredje sektorn räknar jag sådana verksamheter staten absolut borde upphöra med att tillhandahålla och dessutom upphöra med att tillhandahålla illa kvickt. Dit hör importtullar, mjölkkvoter, sockerkvoter och allsköns elände som ingen skulle betala ett enda öre för på en fri marknad. Samtidigt kan det finnas behov av att kompensera dem som blir lidande då vissa regleringar avskaffas också om sådana åtgärder absolut bör vara tidsbegränsade.

Vart vill jag då komma med allt detta?

Jo, dels har jag gjort en programförklaring för en måttfull ultraliberalism med ett visst mått av "social stötdämpning". Vill man tolka Ludwig Erhard välvilligt kan man kalla detta "soziale Marktwirtschaft", eller social marknadsekonomi på svenska. Samtidigt är det utan tvekan så att jag företräder en mycket mer radikalt liberal form av social marknadsekonomi. Jag vill ha ett samhälle med privata sedelutgivande banker, privatiserat vägnät total och unilateral frihandel, men jag vill inte att ett samhälle helt utan ett offentligt finansierat socialt skyddsnät, även om jag kan tänka mig detta på längre sikt. Ludwig Erhard accepterade ganska långtgående ingrepp i den fria marknadsekonomin, medan jag vill ha en helt fri marknadsekonomi och samtidigt anser att det finns ett uppenbart behov av ett visst offentligt finansierat socialt skydd. Det är inte riktigt samma sak också om jag menar att Ludwig Erhards delvis ganska radikala idéer är grundförklaringen till det västtyska ekonomiska undret på 50- och 60-talen. Under 1960-talet var t.ex. Västtyskland ett av de ytterst få länder som inte hade valutareglering. Den västtyska hyresmarknaden var och är också faktiskt mycket rudimentärt reglerad.

Somliga nyliberaler uppfattar nog mina tankar som närmast socialdemokratiska, men det får jag leva med.

Och vad har allt detta med anarkokapitalism att göra?

Jag vill rikta mina läsares blick mot Somalia. Somalia saknar faktiskt statsmakt och somliga så kallade anarkokapitalister tror på fullt allvar att denna totala frånvaro av stat är någonting mycket hoppingivande och att Somalia kan utvecklas till ett lysande exempel på ett "superliberalt" samhälle. Här finns inte ens någon nattväktarstat utan var och en får göra så gott han eller hon kan för att skydda sig mot allsköns våldsverkare och brottsligt slödder, vilka dessutom inte sällan förfogar över ganska grovt artilleri.

För inte så länge sadan ansåg att jag att dessa tankar inte var någonting annat än en ren rappakalja, men efter ett närmre studium måste jag tillstå att jag blivit mindre skeptisk till denna form av minst sagt brutala form av marknadsekonomi.

Saken är nämligen den att Somalia av idag är ett delvis fungerande samhälle. Produktion och handel blomstrar och till och med byggsektorn lär ha bråda dagar. Då hör det förstås till saken att man kan hävda att ett så till den grad utfattigt samhälle som Somalia bara kan utvecklas till det bättre, men detta är nog inte hela sanningen.

Saken är nämligen den att statens totala kollaps har medfört att hela den tredje sektorn i exemplet ovan har bortfallit och att detta är förenat med så stora fördelar att detta i någon mån uppväger att de redan tidigare illa fungerande övriga statliga sektorerna helt upphört att fungera. Så har Somalia fått utmärkt fungerande telekommunikationer och bönderna kan sälja sina varor helt fritt. Import och export kan fungera helt ostört av tullare och någon valutareglering finns inte heller. Man använder huvudsakligen dollarsedlar och i frånvaron av statliga regleringar har stora delar av Mogadishu förvandlats till en sjudande marknadsplats där man kan köpa allt från japanska TV-apparater till kamelkött och k-pistar.

Man har till och med börjat bygga upp mindre industrier också om en stor del av personalen är beväpnad i syfte att hålla tjuvar och banditer borta. Man registrerar in bolag i Dubai och om två i Dubai registrerade bolga börjar träta kan tvisten regleras av domstol i Dubai.

Frånvaron av ordningsmakt är naturligtvis ett stort problem, men det sägs att olika köpmän sluter sig samman och finansierar polisstyrkor som håller efter buset och syftet är att skapa lugn och ordning så att affärerna kan rulla på ostört. Affärsmännen finansierar också en viss fattigvård i syfte att göra sig mera omtyckta hos mindre bemedlade landsmän.

Skolor och sjukhus bedrivs av olika - huvudsakligen mohammedanska - välgörenhetsorganisationer som får bidrag från Somalier i utlandet.

Detta är faktiskt väldigt intressant, men det bevisar också att mycket av det som det offentliga sektorn tillhandahåller är värdefullt.

En annan lärdom man kan dra är att somliga av dessa funktioner är föremål för naturliga monopol. Har man väl etablerat en polisstyrka avgränsar man snart också denna polisstyrkas verksamhetsområde geografiskt och upprättar vägspärrar då man träder in på ett område som kontrolleras av en viss polisstyrka. Inom dessa mycket små och geografikst avgränsade områden försöker dessa polisstyrkor upprätthålla någon form av monopol genom begränsa bland annat hur starkt beväpnad man får vara inom ett sådant område. Dvs. kommer man med en pistol på sig kanske man får passera vägspärrarna, men kommer en arméjeep med ett antal kulspruteförsedda ynglingar kan detta försök tillinresa stoppas ganska bryskt av likaledes kulspruteförsedda ynglingar som är anställda av den "lokala handelskammaren". På så sätt skapas små zoner kännetecknade av en mera begränsad våldsanvändning. Lyckas man etablera en sådan zon av säkerhet dras handeln dit och eftersom köpmännen har överenskommelser med dem som har "rätt" att bära tunga vapen inom denna lilla "zon" och dessa "väktare" har en säker utkomst från dessa köpmän ser dessa "typer" till att tillhandahålla ett visst mått av säkerhet och förutsägbarhet. Säkerheten och förutsägbarheten gynnar köpmännens handel och en del av dessa pengar flyter till "väktarna".

Vad som faktiskt håller på att hända är att man delar in landet i ett antal geografiskt avgränsade mikrostater och den stora poängen med en mikrostat är att mikrostatens geografiskt definierade territorium är så begränsat att en mikrostat inte kan införa några särskilt höga "skatter eller avgifter" med mindre än att kommersen snart utvandrar till nästa mikrostat.

Det sägs att det tidigare var mycket vanligt att man blev avtvingad "passeravgifter" då man förflyttade sig från en zon till en annan, men att ett antal köpmän i en sådan zon slöt sig samman och erbjöd den lokale "krigsherren" ett visst månatligt belopp mot att avgifterna slopades och hans mannar började bete sig anständigt. "Krigsherren" gick med på detta och snart blomstrade handeln i denna zon med den påföljden att de omkringliggande zonerna blev tvungna att slopa passravgifterna för att inte förlora för mycket handel. I viss mycket primitiv mening kan man hävda att man lyckats etablera en väl fungerande stat på detta lilla territorium och blir bara dessa små zoner av stabilitet och säkerhet fler till antalet kommer Somalia förmodligen att förvandlas till ett lapptäcke av små väl fungerande mikrostater. Och som jag tidifgare påpekat torde möjligheterna att börja bedriva olika typer av inskränkningar i den ekonomiska friheten i dessa småzoner snart leda till att handeln minskar, vilket i sin tur missgynnar den "krigsherre" som "förvaltar" samma mikrostat.

Ett annat populärt sätt att förebygga konflikter är att då man gör en större investering i en viss zon gör man samtidigt en riktad aktiemission till dels den krigsherre som kontrollerar den aktuella zonen och dels riktar man även emissioner till de krigsherrar som finns i de angränsade zonerna i syfte att ge dem ett intresse av att byggnaderna inte blir beskjutna. Med tiden kommer alla dessa krigsherrar således bli "delägare" i varandras zoner och ha ett intresse av fredlig samexistens med sina "grannar" i form av andra krigsherrar. Samtidigt framstår det som högst tveksamt att "krigsherrarna" skulle ha något intresse av att lämna ifrån sig den faktiska kapaciteten att kunna klara av en militär konflikt med sina "grannar". Dvs. man kommer förmodligen inte kunna etablera annat än geografiskt mycket begränsade zoner i vilka man tala om att ett och samma våldsmonopol kontrollerar territoriet. Däremot finns det ingenting som säger att det inte kan etableras stora geografiska ytor där det ligger i samtliga berörda krigsherrars intresse att upprätthålla fred med varandra.

Man kan till och med tänka sig att somliga krigsherrar etablerar "kronofogdemyndigheter" som driver in exekutionstitlar utdömda av domstol i Dubai eller vilken annan stat som helst. Det gäller ju att locka till sig business och 99% av all business ogillar laglöshet. Verkligt coolt vore om en krigsherre skulle driva in exekutonstitlar utdömda i privat skiljedomstol i Stockholm sysselsättande extraknäckande justitieråd.

Man kan rent av tänka sig att denna process går så långt att krigsherrarna börjar upprätta skydd av immateriell äganderätt också om jag tror att den dagen - om den någonsin kommer - ligger mycket långt fram i tiden.

Det enda som inte får hända är att någon krigsherre får för mycket makt i förhållande till de övriga. Resten sköter marknadskrafterna.

Kan man då inte tänka sig att ett antal köpmän med goda kontakter till den lokale krigsherren börjar begränsa konkurrensen inom sitt lilla territorium? Jo, det kan man och det är rent av troligt. Däremot är det ju uppenbart att dessa köpmän skulle använda denna kontroll av markanden i syfte att höja priserna, men om så sker kan man vara säker på att köparna kommer att söka sig därifrån.

Somalia kan faktiskt tänkas utvecklas till ett väl fungerande samhälle inom överskådlig framtid och en annan intressant sak är att landet saknar alla former av immigrationskontroll. Det vill säga: Har man starka nerver kan man resa dit utan alla former av officiella dokument och blir landet hyfsat stabilt kan landet säkerligen bli intressant dels för fattiga afrikaner från socialistiska grannstater och dels för internationella affärsmän sugna på att exploatera en mycket intressant tillväxtmarknad.

Det är inte otänkbart att Somalia kan utvecklas till ett laboratorium för något världen aldrig sett maken till. I så fall skulle vi ha 100.000-tals kvadratkilometer landyta med ett ekonomiskt system mera fritt än Hong Kong eller Dubai och kanske med tiden lika stabilt och välordnat som Stockholm, Zürich eller London och dessutom med helt öppna gränser för alla. Det verkar bra.

Jag har just fått höra att några entusiaster vill grunda ett klassiskt liberalt parti som skall ställa upp i riksdagsvalet. Jag tycker att detta verkar vara en bra idé, inte därför att partiet har några utsikter om att bli framgångsrikt utan därför att man lika gärna kan slösa bort sin röst på ett parti som har rätt som att rösta på ett parti som garanterat kommer att föra en dålig politik. Jag anser samtliga riksdagspartier är värdelösa ur klassiskt liberal synvinkel.

Att rösta på moderaterna är att rösta för protektionism och för EU-medlemskap. Junilistan är för EU-medlemskapet och socialdemokraterna kommer garanterat att stödja sig på gröna khmerer och kommunister för att slippa nesan att avstå från makten. Detta betyder mer koldioxidfantasier och färre motorvägar.

Centern är ett i grunden protektionistiskt parti som rymmer starkt framstegsfientliga element. Folkpartiet är starkt EU-vänligt och mer eller mindre vänstervridet beroende på företrädare.

Slösa istället bort din röst på liberala partiet!

www.liberalapartiet.se

Eli Heckscher sade att en sund näring inte behöver några skyddstullar och att sjuk inte förtjänar några. Tyvärr rörde jag ihop begreppen en smula.

Jag skall senare också återkomma med vissa justeringar av hur man skall förstå det faktum att man till dags dato faktiskt kan låna ut guld mot ränta. Det finns vissa sakfel i tidigare texter.

Läs mer om EU:s protektionism på följande länk:

http://www.n24.se/dynamiskt/konsumentvaror/did_11498041.asp

Eli Heckscher lär en gång ha sagt att en sund näring inte behöver några skyddstullar och att en frisk inte behöver några.

Hur som helst lär vi svenskar få räkna med dyrare skor framöver. EU ser nämligen inte med blida ögon på den ökande importen av billiga skor från Kina och Vietnam.

Detta bevisar än en gång att Sverige aldrig borde ha anslutit sig till EU och att det bästa Sverige kunde göra vore att lämna EU. Om Sverige skulle lämna EU skulle Sverige själv bestämma vilka tullar vi skulle ha gentemot länder som står utanför allt europeiskt samarbete och att en omfattande avtalsreglerad ömsesidig tullfrihet skulle råda gentemot de länder som deltar i EES-samarbetet, dvs. EU-länderna plus Norge, Island och Liechtenstein.

Med andra ord skulle vår export inte lida någon skada alls och vår import från länder utanför Europa kunde vara helt fri. Det är också värt att påpeka att Sverige - innan vi blev medlemmar av EU - hade genomfört en mycket långtgående unilateral frihandel.

Den enda riktigt allvarliga inskränkningen av vår utrikeshandel var prisregleringen på spannmål, vilken lätt hade kunnat avvecklas mot ett visst inklomststöd till de producenter som drabbats. Då hör det också till saken att dessa producenter skadas allvarligt av arvsskatten och höga räntor och att arvsskatten slopats liksom att räntorna fallit under senare år.

Det är faktiskt så att det kanske största misstag Sverige någonsin gjort är att ha anslutit sig till EU. Dessutom är det inte bara så att vi skadas av EU:s protektionism, utan vi måste dessutom betala in ohyggliga belopp för att "inte hamna utanför".

Samtidigt vore det absolut bästa som kunde hända oss att vi hamnade utanför. Vågar man hoppas på att vi skall hamna utanför?

För en tid sen publicerade jag en text illustrerad med en bild på en Big Mac. För att undvika alla tänkbara upphovsrättsliga problem har jag tagit bort bilden och texten. Och dessutom fanns då skäl att ta bort en text innehållande en rättelse av texten som illustrerades med en bild på en Big Mac.

Ett av de vanligaste argumenten för en ren pappersvaluta är att en ren pappersvaluta gör det möjligt att monetisera andra tillgångar än guld. Jag tänkte här försöka visa på att detta argument inte biter på guldmyntfoten och jag menar också att mitt exempel lär något om guldmyntfotens verkliga natur. Saken är nämligen den att fysiskt guld spelar en mycket undanskymd roll i ett fritt banksystem baserat på guldkonvertibilitet. Guldet får till slut ingen annan roll än att utöva "tillsyn" över kreditexpansionen. Självfallet tänker jag mig ett verkligt fritt banksystem där privata banker emitterar sedlar. Så snart centralbankerna klampar in på scenen befinner man sig i ett annat läge, eftersom en centralbank alltid kan kalla de egna sedlarna lagligt betalningsmedel och eller devalvera.

En privat sedelutgivande bank har att betala ut fysiskt guld eller att gå i konkurs. Det säger sig själv att en bank som opererar under sådana villkor är mycket återhållsam i sin kreditgivning och så länge den återhållsamhet iakttas hållls kreditexpansionen inom mycket snäva ramar och därför kommer heller aldrig någon brutal deflation att bli nödvändig. 30-talsdepressionen handlar ytterst om att Federal Reserve Bank under perioden 1925-28 bedrev en expansiv penningpolitik i syfte att stötta engelsmännens återupptagande av guldmyntfoten till en helt felaktig kurs. Federal Reserves expansiva politik ledde till tvivel rörande Fed's förmåga att långsiktigt upprätthålla guldkonvertibilitet till fast kurs med den påföljden att man började efterfråga fysiskt guld, vilket i sin tur knäckte den amerikanska centralbanken.

Jag ber alla keynesianer och monetarister observera att depressionen alltså egentligen inte berodde på en kontraktiv penningpolitik utan faktiskt på en expansiv penningpolitik.

För att återgå till min ursprungliga avsikt skall jag nu försöka visa på hur man kan förvandla kossor till betalningsmedel under en guldmyntfot.

Antag att Sverige aldrig avskaffatguldmyntfoten, den fria sedelutgivningen, bibehållit den ensidiga frihandeln och rent av utvecklat den fria sedelutgivningen till en helt fri dito.

Man kan då anta att den enorma nominella apprecieringen och den brutala konkurrensen från utlandet lett till att svensk industri och svenskt jordbruk varit enormt konkurrenskraftigt.

Antag vidare att vi träffar en mjölkproducent i detta underbara kontrafaktiska Sverige.

Antag vidare att han vore helt skuldfri, men ägde en fin gård med cirka 100 högproducerande kossor. På grund av de ständigt fallande priserna skulle mjölkproducenten självfallet se till att finanserna i god ordning.

Låt oss sedan anta att bonden ifråga saknar likvida medel och vill köpa sig en traktor. Vad göra?

Jo, man tar bilen och kör till banken och förklarar sin belägenhet. Självfallet vänder man sig till en privat sedelutgivande bank med obegränsad ansvarighet. Seriös affärsverksamhet premieras nämligen av den fria marknaden.

Vad gör banken? Jo, banken ger bonden en kredit och bonden använder sin gård som säkerhet. Banken trycker helt enkelt upp de sedlar bonden behöver för att köpa traktorn.

Men är inte detta riskabelt för banken? Om banken inte har guld motsvarande de nytryckta sedlarna finns ju en risk för att sedlarna presenteras och att någon begär guld som inte finns i banken.

Jo, banken tar en risk när den trycker sedlar utan täckning i guld. Å andra sidan kan banken göra enorma vinster genom denna verksamhet och eftersom sedlarna inte är lagligt betalningsmedel är det också helt frivilligt att acceptera dem.

Startar inte banken upp en inflationär process genom att släppa ut dessa sedlar i omlopp? Jo, visst gör banken det. Å andra sidan måste bonden under de kommande åren inskränka sina utgifter för att kunna betala räntor och amorteringar. Samtidigt fortsätter han att sälja sin mjölk. Bonden kommer alltså att förorsaka en inflationär process då han köper traktorn och sätter sedlarna i omlopp, men bonden kommer att förorsaka en deflationär process då han säljer mjölk och betalar räntor och amorteringar istället för att köpa en ny Mercedes.

Om vi nu tänker oss den situationen att sedlarna hamnar hos någon som absolut vill ha fysiskt guld - Vad händer då? Jo, den utgivande banken är civilrättsligt bunden av en skyldighet att betala ut fysiskt guld och kan inte banken fullgöra sina skyldigheter kommer banken snart att försättas i konkurs. Att banker går omkull beskrivs i allmänhet av monetarister och keynesianer som något hemskt, men sanningen är att när en bank försätts i konkurs innebär detta ingenting annat än att marknaden stoppar en osund verksamhet. Detta betyder inte att all bankverksamhet är osund, men en bank som på lättvindiga grunder lånar ut pengar till allsköns oseriösa affärer kommer snart att försättas i konkurs på en fri marknad.

Vad är då summan av Keynes invändnigar mot guldmyntfoten?

Jo, man kan säga att Say's lag säger att om någon säljer en vara kommer han antingen att använda sina inkomster till konsumtion, investeringar. Men vad händer om han sparar sina inkomster? Jo, eftersom han troligen vill tjäna ränta på sina pengar lämnar han dem till en bank. Banken vill s sin tur tjäna ränta och bjuder ut pengarna till utlåning. Räntan faller och pengarna kommer ut i omlopp.

Men om han begär utbetalning av fysiskt guld och sedan låser in pengarna i ett bankfack? Ja, då kommer det att bli mera lönsamt att bryta guld och mera guld kommer i omlopp med fallande ränta som följd.

Keynes menade ungefär att Say's lag måhända var en vacker tanke men att erfarenheterna från den stora depressionen bevisade att verkligheten vederlade Say's lag.

Keynes menade att Say's lag fungerade under normala omständigheter, eftersom en producent med svårigheter att avsätta sin produktion alltid kan sänka sina priser och öka sin marknadsandel, men om alla sänker sina priser samtidigt är prissänkningarna meningslösa. Dvs. de ger ingen ökande marknadsandel. Dessutom kommer sjunkande inkomster att medföra minskande utgifter i en accelererande spiral och hela ekonomin ramlar ner i en oändlig negativ spiral.

Keynes invändning är faktiskt briljant, men samtidigt ohållbar.

Den första invändningen är att den förutsätter dels att man har en centralbank som bedrivit expansiv penningpolitik och att centralbanken är bunden av krav på guldkonvertibilitet. Det vill säga fria privata sedelutgivande banker ägnar sig inte åt expansiva åtgärder utan belånar endast goda säkerheter under mycket låg värdering av säkerheternas värde. Skulle en privatbank ägna sig åt vansinnesutlåning kommer denna bank snart att gå omkull.

Den andra invändningen är att om alla minskar sina utgifter och sänker sina priser innebär detta att guldbrytningens lönsamhet ökar dramatiskt. Samtidigt är det sant att utbudet av guld är oelastiskt, men å andra sidan innebär ett tillskott av ett uns fysiskt guld innebär en dubblerad expansiv effekt om prisnivån halverats. Och prisnivån är inte alls oelastisk. 1919 föll den allmänna prisnivån i Sverige dramatiskt.

Varför föll inte prisnivån under 30-talsdepressionen? Svaret är att prisnivån föll aningen, men ganska lite och detta berodde förmodligen på att alla var helt övertygade om att centralbankerna skulle kapitulera och släppa guldkonvertibiliteten. Därför skall guldkonvertibla sedlar som inte har fullständig täckning i fysiskt guld endast emitteras av privata banker som är civilrättsligt bundna att antingen betala ut fysiskt guld eller gå omkull. Annars riskerar man hamna i en total ekonomisk förlamning där priserna inte faller.

En av guldmyntfotens största förtjänster är alltså att penningmängden ökar vid fallande priser och minskar vid stigande. Pga. att guldmyntfoten administrerades av centralbanker saknades emellertid det förtroende som krävs för att denna mekanism skall fungera och då gick det som det gick. Dessutom hade aldrig något behov av kontraktion uppstått om man aldrig genomfört någon storskalig samordnad expansion, vilket man gjorde för att "rädda" pundet.

En vanlig missuppfattning är också att en guldmyntfot automatiskt leder till fallande priser och att fallande priser leder till att inköp skjuts på framtiden med fallande inkomster som följd och att därpå en oändlig depressionsspiral följer.

Detta är helt fel. Sanningen är att samma mekanism borde fungera så länge de nominella bankräntorna överstiger inflationen och att detta tillstånd i allmänhet råder under ett konventionellt system helt utan guldanknytningen. Dessutom säljs faktiskt massor av datorer trots att de nominella priserna faller år från år.

Däremot är argumentet riktigt såtillvida att det är önskvärt att penningmängden ständigt ökar. Detta betyder inte på något vis att prisnivån inte kan falla. Om penningmängden ökar långsamt och produktionen stiger våldsamt faller priserna och det är faktiskt så att stora högkonjunkturer ackompanjerats av deflation. Man kan alltså ha fallande priser, kreditexpansion och full sysselsättning samtidigt. Detta är rent av normaltillståndet i en fri marknadsekonomi.

Man skiljer inte mellan deflation och kontraktion. 1800-talets sista kvartssekel är ett exempel på deflation och 30-talsdepressionen ett exempel på kontraktion. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att ett avgörande argument mot en ren pappersvaluta är att rent papperssystem inte på ett effektivt sätt kan hantera en kontraktion. Det finns ju ingen "naturlig" monetär bas och därför kan kontraktionen fortgå utan att den monetära basen börjar expandera. Tvärsom kommer en kontraktion förorsaka en krympande monetär bas, men under en guldmyntfot finns faktiskt en genialisk "invers" så tillvida att den monetära basen alltid rör sig tvärsemot den rådande trenden i penningsystemet.

Om man envisas med att inte acceptera att guldmyntfoten är möjlig i dagens värld bör alla ansträngningar inom området penningpolitik syfta till att skapa ett artificiellt system som i så hög grad som möjligt efterliknar ett guldsystem. Men lika bra kan det aldrig bli.

Det ni ser ovan är en skotsk privatemitterad £1-sedel. The Royal Bank of Scotland är helt enkelt skyldig ägaren till sedeln ett en-pundsmynt. En och tvåpundsmynt är de enda valörer som är lagligt betalningsmedel i Skottland. Mynt med mindre valör än ett pund är endast lagligt betalningsmedel för småbelopp och sedlar kan alltid vägras som betalning också om de alltid tas emot.

Jag har föreslagit att svenska staten skulle börja prägla mynt i valörerna 20 kronor och 50 kronor och dessutom föreslagit att Riksbanken omedelbart skulle dra in 500-kronorssedeln och 1000-kronorssedeln, men att man skulle ge 100-kronorssedeln en nådatid pga. av flertalets ovilja mot alltför snabba förändringar. Vid närmre eftertanke menar jag att man borde göra denna nådatid ganska kort.

Jag ber också mina läsare uppmärksamma att svensk rätt faktiskt medger privatemitterade sedlar så länge de kallas skuldebrev och inte sedlar. Svensk rätt är faktiskt betydligt liberalare än till och med den skotska på detta område, eftersom skotska banker är skyldiga att hålla 100% reserver på all sedelutgivning överstigande ett visst och löjligt lågt belopp som inte justerats sedan 1845. Reserverna skall hållas i sedlar emitterade av Bank of England och av detta skäl emitterar Bank of England särskilda sedlar med valören en miljon pund. Enligt svensk rätt finns inga sådana begränsningar, eftersom all eventuell privat sedelutgivning skulle falla under skuldebrevslagen.

Skulle det visa sig att det svenska samhället inte är moget för att leva utan sedlar gå det alltså bra för bankerna att fylla bankomaterna med skuldebrev och då hamnar ansvaret för sedelhanteringen helt och hållet på bankerna. Riksbanken försörjer ju då landet endast med mynt också om det största myntet skulle vara ett 50-kronorsmynt.

Somliga invänder kanske att det skulle vara rörigt med olika typer av sedlar emitterade av olika banker. Jag svarar att om skottarna klarar av att leva i ett sådant kaos klarar vi svenskar det också.

Å andra sidan är förstås den största poängen att bankerna äntligen skulle se till att göra korthanteringen avgiftsfri. Bankerna skulle förmodligen inte vara särskilt benägna att börja bygga upp egna organisationer för hantering av sedlar också om jag kan tänka mig att någon av bankerna skulle göra detta, givet att Riksbanken slutade tillhandahålla sedlar.

Det avgörande är att det inte finns några legala hinder för detta och att Skottland bevisar att ett sådant system kan fungera utmärkt i dagens värld.

2004
jan 32 kr.
feb 32 kr.
mar 32 kr.
apr 32 kr.
maj 32 kr
jun 32 kr.
jul 32 kr.
aug 32 kr.
sep 32 kr.
okt 32 kr.
nov 32 kr.
dec 32 kr.
2005
jan 30 kr. -6,25%
feb 30 kr. -6,25%
mar 30 kr. -6,25%
apr 30 kr. -6,25%
maj 30 kr. -6,25%
jun 33 kr. +3,125%
jul 33 kr. +3,125%
aug 33 kr. +3,125%
sep 33 kr. +3,125%
okt 33 kr. +3,125%
nov 33 kr. +3,125%
dec 33 kr. +3,125%
2006
jan 33 kr. +10%


Det verkligt intressanta är att det löpande snittet för macflationen under 2005 är minus 0,78125%, men att samma tal för perioden februari 2005 till och med januari 2006 blir cirka plus 0,57% och att under innevarande års första fem månader ett antal månader med kraftigt negativ macflationstakt försvinner ur det löpande tolvmånaderssnittet och ersätts med positiva tal på 10%.

Detta innebär att priset på en Big Mac antingen måste sjunka inom en nära framtid eller att inflationstakten kommer att göra ett jätteskutt uppåt. Med tanke på Riksbankens extremt låga och synnerligen inflationsdrivande styrränta framstår det inte som sannolikt att Big Macpriset kommer att sjunka.

Alltså kommer önskemålen om en högre inflationstakt att tillgodoses med råge under innevarande år och då måste Riksbanken rimligen höja styrräntorna för att inte förlora all trovärdighet.

Och så kommer det att visa sig att alltihopa bara var ytterligare en finansiell bubbla. Det är måhända teoretiskt möjligt att bedriva en förnuftig penningpolitik, men eftersom all erfarenhet talar emot att så sker är den bästa lösningen att likvidera Riksbanken en gång för alla och betala Riksbankens skulder i guld samtidigt som insättarskyddet slopas.

I Norge kostar en Big Mac 36 nkr. Den norska kronan kostar nästan 1,18 kr. och noga räknat kostar en norsk Big Mac 42,39 svenska kronor, eller 28,45% mer än i Sverige.

Norges Big Mac-priser lär bara överträffas av Islands och möjligen någon annan oljeproducerande stats priser. Jag avråder alltså alla snabbmatsälskare från en resa till Norge.

Vad exemplet Island visar är att en flytande växelkurs inte på något sätt avhåller valutamarknaden från att ge en viss valuta en helt felaktig kurs. Jag tror mig veta att Robert Mundell skrivit något som pekar i samma riktning. Vad Island anbelangar lär det dessutom vara så att landets befolkning tagit upp betydande lån i främmande valuta och med tanke på den isländska kronans fallhöjd framstår detta som minst sagt riskabelt. Mundell är för euron och ett av hans argument är att en stor och mera likvid valuta kommer att värderas mera realistiskt än en mindre. Jag tror att han har rätt, men menar att guldmyntfot och freebanking är den allra bästa garanten för att den reala växelkursen inte kommer ur fas med verkligheten. Unilateral frihandel bidrar också till att hålla ned den reala växelkursen, vilket Nya Zeeland bevisar. Mundells idé om att den stor och mera likvid valuta kommer att prissättas mera rationellt än en liten är egentligen inte konstigare än att aktier som omsätts i små mängder är mera volatila än de stora "tunga" bolagen. Ironiskt nog kan detta betyda att ett land som Island borde införa fast växelkurs i syfte att isolera den inhemska ekonomin från externa chocker, eller precis motsatsen till vad Milton Friedman tycks mena. Behöver jag påpeka att jag anser att Mundells nobelpris är vida bättre motiverat än Friedmans.

Skall man härav dra slutsatsen att den norska kronan kommer att tappa i värde? Detta behöver inte nödvändigtvis vara fallet.

Norge har nämligen enorma oljeinkomster och kan med hjälp av dessa manipulera kursen på den egna valutan till praktiskt taget vilka nivåer som helst. Den enda spärren är risken att detta slår ut den egna industrin.

Dessutom skall man beakta att Norge inte omfattas av EU:s jordbrukspolitik. Genom att hindra norrmännen från köp av utländska livsmedel styr man upp valutaflödet på sådant sätt att man kan få en kontinuerligt absurt felvärderad valuta. Därför kan de norska och schweiziska valutorna inte riktigt jämföras med valutor som omfattas av EU:s jordbrukspolitik. Den danska kronan hänger som en jolle efter euron och den enda betydelsefulla valuta som kvarstår i flytande form efter euron och pundet inom EU är den svenska kronan.

Jag ber att få önska mina läsare gott nytt år.

Från och med nu tänker jag publicera månatligt uppdaterad statistik rörande priset på en Big Mac på tre olika restauranger. En av restaurangerna finns i Sverige, en annan i Tyskland och en tredje i Storbritannien. Jag kommer också att roa mig och förhoppningsvis mina läsare med några räkneexempel baserade på denna statistik. Om jag kan fortsätta med denna verksamhet under ett antal år kan detta bli början till en intressant databank med Big Mac-priser.

Idag kostar en Big Mac i Sverige 33 kronor.

I Tyskland kostar den 2,95 € och en euro kostar 9,41 kronor, vilket ger vid handen att en tysk Big Mäc kostar 27,76 kr.

I Storbritannien är priset £1,88 och ett pund kostar 13,67 kr, vilket ger vid handen att en brittisk Big Mac kostar 25,70 kr.

Nu skall man härav inte dra den förhastade slutsatsen att oundet kommer att stiga gentemot de övriga valutorna i jämförelsen, även om ett verkligt sunda valutasystem i de tre nämnda länderna obönhörligen skulle framtvinga köpkraftsparitet, dvs. ett och samma pris för en och samma vara.

Valutakurser handlar nämligen också väldigt mycket om vad man tror blir en centralbanks nästa steg. De flesta tror att Bank of England kommer att sänka styrräntorna, medan ECB och Riksbanken kommer att höja sina.

Därför är pundet undervärderat och de övriga övervärderade. Den verkligt intressanta situationen uppstår om dessa förväntningar inte infrias. Om därför Bank of England väntar med att sänka räntorna framstår ett pundrally som fullt tänkbart. Vi får se.