söndag, december 18, 2005
Kanske ett sätt?
Visserligen är jag anhängare av guldstandard, men jag inser att denna uppfattning anses mycket udda eller rent av esoterisk.
Ett av argumenten mot guldstandard är att det kan finnas ett intresse av att stabilisera den inhemska prisnivån och att - så att säga - isolera den inhemska prisnivån från olika typer av s.k. externa chocker.
man menar därför att man skall ha en pappersvaluta och man med hjälp av denna skall stabilisera den inhemska prisnivån. Under somliga omständigheter kan detta innebära att man måste bedriva en expansiv penningpolitik, medan andra situationer kräver en stram penningpolitik. Egentligen är detta inget argument mot guldmyntfoten, eftersom en deflationär tendens innebär att guldets köpkraft mätt i andra varor stiger vilket med en viss fördröjning innebär att guldbrytningen svarar och därmed också bankernas likviditet. I motsatt riktning medför en inflation att guldets köpkraft minskar, vilket medför att bankernas likviditet minskar vilket i sin tur automatiskt skapar en sjunkande likviditet och en fallande prisnivå med en återigen stigande guldbrytning som följd. Prisnivån mätt som ett bredare KPI tenderar alltså att stabilisera sig själv.
Under den stora depressionen steg guldets köpkraft aningen, men inte tillräckligt för att skapa en inflationär tendens. Då måste man emellertid beakta att guldets köpkraft decimerades avsevärt därigenom att priserna steg våldsamt under 1:a världskrigets inflation och att man sedan återupptog guldmyntfoten till en oförändrad paritet. Guldets köpkraft hade alltså decimerats genom ett administrativt beslut. Eftersom det knappast förekommer någon handel och distribution av guld utanför banksystemet i en guldmyntfot riktas den icke-monetära efterfrågan mot banksystemet och då guldets köpkraft reducerats kraftigt genom den återupptagna guldkonvertibiliteten kommer utflödet av guld från banksystemet inom några år ha reducerat reservkvoten så till den grad att hela systemet riskerar att "paja". Detta motsvarar ungefär vad Keynes kallade "liquidity trap".
I det läget ställs man inför valet mellan en deflation eller en devalvering/float. I ett fritt banksystem uppstår visserligen inte detta problem eftersom float eller devalvering inte innebär något annat än konkurs, men dessvärre hade de allra flesta länder centralbanker vid tiden för den stora depressionen.
Jag menar att Bank of England 1931 kunde ha valt att höja diskontot kraftigt och börja ösa ut reservmedel på marknaden med en deflation som följd men av olika skäl valde man "the quick fix" och lät pundet falla bäst det ville.
Med anledning av dessa argument skulle jag vilja föreslå en enkel norm för Riksbankens penningpolitik där man utan guldkonvertibilitet arbetar med ungefärligen samma principer som en guldmyntfots praktiska funktion.
I dagsläget kostar en Big Mac 33 kronor. Riksbanken skulle kungöra att penningpolitiken syftar till att hålla priset på en Big Mac historiskt konstant.
Man klargör också att Riksbankens styrränta kommer att hållas oförändrad till dess en Big Mac kostar antingen mer eller mindre än 33 kronor.
Stiger priset över 33 kronor kommer Riksbankens styrränta attn höjas 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor. Som en parentes kan sägas att priset på en Big Mac sänktes så sent som januari 2005 och att Mac Donalds faktiskt sänkte priset årsskiftet 1998/1999. Senaste prishöjningen genomfördes 1 juni i år och då höjdes priset från 30 kronor till 33 kronor.
Om vi utgår från att nuvarande pris skall anses utgöra "jämviktspunkten" och att vi vidare antar att priset under 2006 kommer att höjas till 35 kronor skulle Riksbanken så snart priset höjts inleda en räntehöjningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess att priset återvänt till 33 kronor skulle styrräntan ligga oförändrad på denna högre nivå till dess att priset sjönk under 33 kronor. Vid denna punkt skulle Riksbanken inleda en räntesänkningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostade 33 kronor. Därefter skulle styrräntan låtas ligga kvar på denna lägre nivå till dess en Big Mac återigen kostade mer än 33 kronor och därefter skulle man börja om från början med en ny räntehöjningsfas.
Men skulle detta inte medföra att man gav Mac Donald's en orimligt stor makt över svensk räntepolitik?
Nej, detta skulle knappast vara fallet. Antag att Mac Donald's direktion hade stora personliga skulder och ville se riktigt låga räntor. Alltså ser man till att sänka priset till 32 kronor för att på så sätt se till att styrräntan skulle sänkas 25 punkter per månad. Jaha, med tiden skulle Riksbankens styrränta rent av bli negativ med den påföljden att Sverige skulle drabbas av en våldsam inflation. Självfallet skulle Mac Donald's inte kunna sälja hamburgare till ett - år efter år - oförändrat pris samtidigt som löner och priser ökade våldsamt. man skulle snart behöve höja priserna och därefter skulle Riksbanken börja höja styrräntorna med 25 punkter per månad.
Med tiden skulle Sverige drabbas av en allvarlig konjunkturnedgång och detta skulle snart tömma Mac Donald's restauranger på kunder vilket skulle tvinga Mac Donald's att sänka priserna med en räntesänkningsfas som följd. Ganska snart skulle Mac Donald's inse att man lurade sig själv genom att sätta priserna utifrån andra hänsyn än de rent företagsekonomiska.
Man kan anta att Mac Donald's inte skulle höja priset på en Big Mac över 33 kronor om man inte kostnaderna skulle tvinga Mac Donald's att göra detta. På samma sätt skulle man inte sänka priset under 33 kronor om inte konkurrenssituationen tvingade dem att göra detta. Mac Donald's skulle hållas i ett fast grepp snarare än att Mac Donald's skulle hålla kronkurs och räntor i ett fast grepp.
Varför då välja en Big Mac som referenspunkt? Jo, en Big Mav tycks vara nästan helt okänslig för växelkursförändringar. 1991 kostade en Big Mac 26 kronor och 1999 efter ett mycket stort kronfall kostade en Big Mac faktiskt bara 24 kronor. På samma sätt har priset på en Big Mac stigit från 24 kronor 1999 till idag 33 kronor utan att kronkursen försvagats påtagligt gentemot euron. En euro kostade cirka 9,50 kronor i januari 1999 och det gör den fortfarande.
Om vi antar att Riksbanken börjat bedriva "Mac Stabilisation" 1995 då en Big Mac kostade 26 kronor hade Riksbanken lämnat styrräntorna oförändrade fram till och med 1998 års utgång, påbörjat en räntesänkningsfas 1999 avslutat densamma 2001 då priset återvänt till 26 kronor och inlett en räntehöjningsfas 2002 då priset för första gången i svensk historia steg över 26 kronor.
Av allt att döma hade vi aldrig fått någon större inflation i fastighetssektorn och helt säkert hade en Big Mac idag kostat 26 kronor eller mindre. Hade Sverige haft ett verkligt behov av en expansiv penningpolitik hade detta först fått beläggas med ett Big Mac-pris understigande 26 kronor.
Jag föreslår att Riksbanken från och med nu tillser att det nu rådande priset på en Big Mac skall betraktas som referenspunkt för penningpolitiken. Idag kostar en Big Mac 33 kronor på de flesta av Mac Donald's restauranger.
Vidare anses det föreligga ett behov av en viss inflation med avseende på KPI. Då kan det vara värt att notera att ett lösnummer av Expressen uppgick till 1 krona 1973 och att en Big Mac kostade 4,75 kronor 1973. Jag personligen anser inte att det finns något behov av ett stigande KPI, men eftersom detta är en etablerad "sanning" i dagens Sverige väljer jag att tills vidare inte ofrågasätta denna "sanning".
Idag kostar Expressen 10 kronor på söndagar och en Big Mac 33 kronor. Det vill säga: 1973 kostade en Big Mac 4,75 Expressen medan en Big Mac idag endast kostar 3,30 Expressen. Det reala priset på en Big Mac faller alltså helt uppenbart. Därför skulle Big-Macnormen producera en positiv inflationstakt. Om priset på en Big legat kvar på 4,75 kronor idag hade alltså ett lösnummer av Expressens söndagsupplaga kostat c:a 1,44 kronor, eller förmodligen 1,45 kronor. Vi hade alltså inte haft någon deflation. Som en jämförelse kan sägas att lösnummerpriset på den brittiska tidskriften "The Economist" låg stabilt på 1 shilling från 1924 till 1957, trots att britterna släppte guldmyntfoten redan 1931. Vad jag förslår är alltså ingen särskilt stram penningpolitisk norm om man betraktar det hela i en historisk kontext. Det kan också vara av intresse att veta att ett lösnummer av den tyska tidskriften "Der Spiegel" kostade DM 2,50 på 1970-talet och att lösnummerpriset idag uppgår till €3,40, eller cirka DM 6,65. Talet om Bundesbanks stränga deflationspolitik är alltså en saga om man jämför med Bank of England mellan 1924 och 1957, trots att man släppte guldet under denna tidsperiod. En annan intressant sak är att lösnummerpriset på "The Economist" steg från £0,125 1970 till £0,60 1979.
Den verkligt intressanta frågan är emellertid hur Big Mac-orienterad penningpolitik skulle påverka kronans reala växelkurs. Skulle kronan värderas högt eller lågt i förhållande till sin köpkraftsparitet? Denna fråga är av mycket stor betydelse vid valet av penningpolitisk regim, eftersom en hög värdering i förhållande till köpkraftspariteten helt uppenbart medför minskande aktivitetsnivå i den inhemska ekonomin. Den enda positiva följden av en hög real växelkurs är väl att det blir billigt att semestra utomlands och att importen blir billig, men mot detta skall vägas en betydande undersysselsättning.
Jag tror att Big-Macnormen skulle medföra en låg värdering av kronan. Å ena sidan skulle kronan inre inflationstakt sedan 1973 - under ett hypotetiskt antagande om en Big Mac-norm - varit den avgjort lägsta i hela världen. Bundesbank hade framstått som inflationismens stöttepelare. Å andra sidan hade man levat i vetskapen om att en prissänkning från Mac Donald's sida med omedelbar verkan utlöst en resolut och närmast aggressiv inflationspolitik från Riksbankens sida. Jag är säker på att denna rädsla för en lätt penningpolitik lett till att kronan inte handlats till en sådan "överkurs" som till exempel den "säkra" Schweizerfrancen handlas med.
En iakttagelse som stärker detta antagande är att kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten stigit dramatiskt sedan 1999. Från 1992 till 1999 störtdök emellertid kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten. Jag menar att detta förhållande förmodligen beror på att kombinationen av resolut inflationsbekämpning och helt fritt flytande växelkurs leder till en låg real växelkurs, medan kombinationen av slapp penningpolitik och flytande växelkurs tycks leda till stigande real växelkurs så länge man är förvissad om att ingen hyperinflation är i antågande. Det är just i en sådan situation Sverige befinner sig.
Vad gäller Schwezerfrancen skall man komma ihåg att Schweiz "skuggar" Euron till en hög real växelkurs. Genom att tydligt klargöra att man absolut inte har något växelkursmål alls skulle det uppstå en osäkerhet som skulle leda till real depreciering och stigande sysselsättning. 1999 upplevde Sverige en solid konjunkturuppgång tack vare den reala deprecieringen. Under senare år har Sverige lidit av den ovanliga kombinationen av stigande inhemska priser - t. ex. på fastighetsmarknaden och inom restaurangnäringen - och en stark kronkurs med industridöd som följd. Vi har alltså lyckats med konststycket att driva upp såväl inflationen som arbetslösheten. Att kalla detta förhållande en katastrof är ganska försiktigt.
Vi behöver stabila inhemska priser och en svag kronkurs om vi skall få fart på sysselsättningen. Jag tror att Big Mac-normen skulle ge oss detta inom en överskådlig framtid.
Jag vore tacksam för invändningar mot detta resonemang.
Ett av argumenten mot guldstandard är att det kan finnas ett intresse av att stabilisera den inhemska prisnivån och att - så att säga - isolera den inhemska prisnivån från olika typer av s.k. externa chocker.
man menar därför att man skall ha en pappersvaluta och man med hjälp av denna skall stabilisera den inhemska prisnivån. Under somliga omständigheter kan detta innebära att man måste bedriva en expansiv penningpolitik, medan andra situationer kräver en stram penningpolitik. Egentligen är detta inget argument mot guldmyntfoten, eftersom en deflationär tendens innebär att guldets köpkraft mätt i andra varor stiger vilket med en viss fördröjning innebär att guldbrytningen svarar och därmed också bankernas likviditet. I motsatt riktning medför en inflation att guldets köpkraft minskar, vilket medför att bankernas likviditet minskar vilket i sin tur automatiskt skapar en sjunkande likviditet och en fallande prisnivå med en återigen stigande guldbrytning som följd. Prisnivån mätt som ett bredare KPI tenderar alltså att stabilisera sig själv.
Under den stora depressionen steg guldets köpkraft aningen, men inte tillräckligt för att skapa en inflationär tendens. Då måste man emellertid beakta att guldets köpkraft decimerades avsevärt därigenom att priserna steg våldsamt under 1:a världskrigets inflation och att man sedan återupptog guldmyntfoten till en oförändrad paritet. Guldets köpkraft hade alltså decimerats genom ett administrativt beslut. Eftersom det knappast förekommer någon handel och distribution av guld utanför banksystemet i en guldmyntfot riktas den icke-monetära efterfrågan mot banksystemet och då guldets köpkraft reducerats kraftigt genom den återupptagna guldkonvertibiliteten kommer utflödet av guld från banksystemet inom några år ha reducerat reservkvoten så till den grad att hela systemet riskerar att "paja". Detta motsvarar ungefär vad Keynes kallade "liquidity trap".
I det läget ställs man inför valet mellan en deflation eller en devalvering/float. I ett fritt banksystem uppstår visserligen inte detta problem eftersom float eller devalvering inte innebär något annat än konkurs, men dessvärre hade de allra flesta länder centralbanker vid tiden för den stora depressionen.
Jag menar att Bank of England 1931 kunde ha valt att höja diskontot kraftigt och börja ösa ut reservmedel på marknaden med en deflation som följd men av olika skäl valde man "the quick fix" och lät pundet falla bäst det ville.
Med anledning av dessa argument skulle jag vilja föreslå en enkel norm för Riksbankens penningpolitik där man utan guldkonvertibilitet arbetar med ungefärligen samma principer som en guldmyntfots praktiska funktion.
I dagsläget kostar en Big Mac 33 kronor. Riksbanken skulle kungöra att penningpolitiken syftar till att hålla priset på en Big Mac historiskt konstant.
Man klargör också att Riksbankens styrränta kommer att hållas oförändrad till dess en Big Mac kostar antingen mer eller mindre än 33 kronor.
Stiger priset över 33 kronor kommer Riksbankens styrränta attn höjas 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor. Som en parentes kan sägas att priset på en Big Mac sänktes så sent som januari 2005 och att Mac Donalds faktiskt sänkte priset årsskiftet 1998/1999. Senaste prishöjningen genomfördes 1 juni i år och då höjdes priset från 30 kronor till 33 kronor.
Om vi utgår från att nuvarande pris skall anses utgöra "jämviktspunkten" och att vi vidare antar att priset under 2006 kommer att höjas till 35 kronor skulle Riksbanken så snart priset höjts inleda en räntehöjningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess att priset återvänt till 33 kronor skulle styrräntan ligga oförändrad på denna högre nivå till dess att priset sjönk under 33 kronor. Vid denna punkt skulle Riksbanken inleda en räntesänkningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostade 33 kronor. Därefter skulle styrräntan låtas ligga kvar på denna lägre nivå till dess en Big Mac återigen kostade mer än 33 kronor och därefter skulle man börja om från början med en ny räntehöjningsfas.
Men skulle detta inte medföra att man gav Mac Donald's en orimligt stor makt över svensk räntepolitik?
Nej, detta skulle knappast vara fallet. Antag att Mac Donald's direktion hade stora personliga skulder och ville se riktigt låga räntor. Alltså ser man till att sänka priset till 32 kronor för att på så sätt se till att styrräntan skulle sänkas 25 punkter per månad. Jaha, med tiden skulle Riksbankens styrränta rent av bli negativ med den påföljden att Sverige skulle drabbas av en våldsam inflation. Självfallet skulle Mac Donald's inte kunna sälja hamburgare till ett - år efter år - oförändrat pris samtidigt som löner och priser ökade våldsamt. man skulle snart behöve höja priserna och därefter skulle Riksbanken börja höja styrräntorna med 25 punkter per månad.
Med tiden skulle Sverige drabbas av en allvarlig konjunkturnedgång och detta skulle snart tömma Mac Donald's restauranger på kunder vilket skulle tvinga Mac Donald's att sänka priserna med en räntesänkningsfas som följd. Ganska snart skulle Mac Donald's inse att man lurade sig själv genom att sätta priserna utifrån andra hänsyn än de rent företagsekonomiska.
Man kan anta att Mac Donald's inte skulle höja priset på en Big Mac över 33 kronor om man inte kostnaderna skulle tvinga Mac Donald's att göra detta. På samma sätt skulle man inte sänka priset under 33 kronor om inte konkurrenssituationen tvingade dem att göra detta. Mac Donald's skulle hållas i ett fast grepp snarare än att Mac Donald's skulle hålla kronkurs och räntor i ett fast grepp.
Varför då välja en Big Mac som referenspunkt? Jo, en Big Mav tycks vara nästan helt okänslig för växelkursförändringar. 1991 kostade en Big Mac 26 kronor och 1999 efter ett mycket stort kronfall kostade en Big Mac faktiskt bara 24 kronor. På samma sätt har priset på en Big Mac stigit från 24 kronor 1999 till idag 33 kronor utan att kronkursen försvagats påtagligt gentemot euron. En euro kostade cirka 9,50 kronor i januari 1999 och det gör den fortfarande.
Om vi antar att Riksbanken börjat bedriva "Mac Stabilisation" 1995 då en Big Mac kostade 26 kronor hade Riksbanken lämnat styrräntorna oförändrade fram till och med 1998 års utgång, påbörjat en räntesänkningsfas 1999 avslutat densamma 2001 då priset återvänt till 26 kronor och inlett en räntehöjningsfas 2002 då priset för första gången i svensk historia steg över 26 kronor.
Av allt att döma hade vi aldrig fått någon större inflation i fastighetssektorn och helt säkert hade en Big Mac idag kostat 26 kronor eller mindre. Hade Sverige haft ett verkligt behov av en expansiv penningpolitik hade detta först fått beläggas med ett Big Mac-pris understigande 26 kronor.
Jag föreslår att Riksbanken från och med nu tillser att det nu rådande priset på en Big Mac skall betraktas som referenspunkt för penningpolitiken. Idag kostar en Big Mac 33 kronor på de flesta av Mac Donald's restauranger.
Vidare anses det föreligga ett behov av en viss inflation med avseende på KPI. Då kan det vara värt att notera att ett lösnummer av Expressen uppgick till 1 krona 1973 och att en Big Mac kostade 4,75 kronor 1973. Jag personligen anser inte att det finns något behov av ett stigande KPI, men eftersom detta är en etablerad "sanning" i dagens Sverige väljer jag att tills vidare inte ofrågasätta denna "sanning".
Idag kostar Expressen 10 kronor på söndagar och en Big Mac 33 kronor. Det vill säga: 1973 kostade en Big Mac 4,75 Expressen medan en Big Mac idag endast kostar 3,30 Expressen. Det reala priset på en Big Mac faller alltså helt uppenbart. Därför skulle Big-Macnormen producera en positiv inflationstakt. Om priset på en Big legat kvar på 4,75 kronor idag hade alltså ett lösnummer av Expressens söndagsupplaga kostat c:a 1,44 kronor, eller förmodligen 1,45 kronor. Vi hade alltså inte haft någon deflation. Som en jämförelse kan sägas att lösnummerpriset på den brittiska tidskriften "The Economist" låg stabilt på 1 shilling från 1924 till 1957, trots att britterna släppte guldmyntfoten redan 1931. Vad jag förslår är alltså ingen särskilt stram penningpolitisk norm om man betraktar det hela i en historisk kontext. Det kan också vara av intresse att veta att ett lösnummer av den tyska tidskriften "Der Spiegel" kostade DM 2,50 på 1970-talet och att lösnummerpriset idag uppgår till €3,40, eller cirka DM 6,65. Talet om Bundesbanks stränga deflationspolitik är alltså en saga om man jämför med Bank of England mellan 1924 och 1957, trots att man släppte guldet under denna tidsperiod. En annan intressant sak är att lösnummerpriset på "The Economist" steg från £0,125 1970 till £0,60 1979.
Den verkligt intressanta frågan är emellertid hur Big Mac-orienterad penningpolitik skulle påverka kronans reala växelkurs. Skulle kronan värderas högt eller lågt i förhållande till sin köpkraftsparitet? Denna fråga är av mycket stor betydelse vid valet av penningpolitisk regim, eftersom en hög värdering i förhållande till köpkraftspariteten helt uppenbart medför minskande aktivitetsnivå i den inhemska ekonomin. Den enda positiva följden av en hög real växelkurs är väl att det blir billigt att semestra utomlands och att importen blir billig, men mot detta skall vägas en betydande undersysselsättning.
Jag tror att Big-Macnormen skulle medföra en låg värdering av kronan. Å ena sidan skulle kronan inre inflationstakt sedan 1973 - under ett hypotetiskt antagande om en Big Mac-norm - varit den avgjort lägsta i hela världen. Bundesbank hade framstått som inflationismens stöttepelare. Å andra sidan hade man levat i vetskapen om att en prissänkning från Mac Donald's sida med omedelbar verkan utlöst en resolut och närmast aggressiv inflationspolitik från Riksbankens sida. Jag är säker på att denna rädsla för en lätt penningpolitik lett till att kronan inte handlats till en sådan "överkurs" som till exempel den "säkra" Schweizerfrancen handlas med.
En iakttagelse som stärker detta antagande är att kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten stigit dramatiskt sedan 1999. Från 1992 till 1999 störtdök emellertid kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten. Jag menar att detta förhållande förmodligen beror på att kombinationen av resolut inflationsbekämpning och helt fritt flytande växelkurs leder till en låg real växelkurs, medan kombinationen av slapp penningpolitik och flytande växelkurs tycks leda till stigande real växelkurs så länge man är förvissad om att ingen hyperinflation är i antågande. Det är just i en sådan situation Sverige befinner sig.
Vad gäller Schwezerfrancen skall man komma ihåg att Schweiz "skuggar" Euron till en hög real växelkurs. Genom att tydligt klargöra att man absolut inte har något växelkursmål alls skulle det uppstå en osäkerhet som skulle leda till real depreciering och stigande sysselsättning. 1999 upplevde Sverige en solid konjunkturuppgång tack vare den reala deprecieringen. Under senare år har Sverige lidit av den ovanliga kombinationen av stigande inhemska priser - t. ex. på fastighetsmarknaden och inom restaurangnäringen - och en stark kronkurs med industridöd som följd. Vi har alltså lyckats med konststycket att driva upp såväl inflationen som arbetslösheten. Att kalla detta förhållande en katastrof är ganska försiktigt.
Vi behöver stabila inhemska priser och en svag kronkurs om vi skall få fart på sysselsättningen. Jag tror att Big Mac-normen skulle ge oss detta inom en överskådlig framtid.
Jag vore tacksam för invändningar mot detta resonemang.
