måndag, oktober 17, 2005
Den svenska clownkronan
Ta gärna en titt på följande länk:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=473502
Det handlar om LO-"ekonomernas" ständiga önskan om en högre inflation, deras orubbliga tro på löneinflationsmyten samt missuppfattningen att den höga arbetslösheten beror på en alltför låg inflationstakt.
Löneinflationsmyten bygger på missuppfattningen att fackföreningar kan blåsa upp kreditvolymen. De kan de inte och därför är fackföreningarnas lönekrav inte roten till inflationen utan istället ett symptom på inflationen. Inget företag kan i längden betala ut mer än intäkterna medger och någonstans ifrån måste intäkterna komma.
Sedan är det visserligen sant att den svenska arbetslösheten har huvudsakligen monetära orsaker. Arbetslösheten är ett resultat av att alla är förvissade om att Riksbankens expansiva penningpolitik måste ersättas av en betydligt stramare inom en inte alltför avlägsen framtid, vilket driver upp kronkursen till helt absurda nivåer med industridöd som följd. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att en euro skulle behöva kosta 11,19 kr. för att jämställa den tyska och den svenska prisnivån och att motsvarande pundkurs är 17,55 kr. Från år 2000 till idag har den pundkurs som jämställt priset på en Big Mac i Sverige och Storbritannien stigit från 13,16 kr till 17,55 kr.
1999 förhöll det sig på rakt motsatt sätt. Inflationen låg under noll med den påföljden att alla förväntade sig en lättare penningpolitik och kronan var således värderad ungefärligen enligt sin köpkraftsparitet, vilket hade en mycket positiv inverkan på den svenska arbetsmarknaden.
Sedan är det inte heller sant att påstå att de inflationära tendenserna är begränsade till fastighetsmarknaden. Priset på en Big Mac har stigit från 24 kr. 1999 till 33 kr. 2005. Och eftersom en Big Mac av idag är identisk med en från 1999 handlar det uteslutande om att penningvärdet minskat och detta ganska dramatiskt. Big Mac är ett utmärkt inflationsindex, eftersom produkten är historiskt konstant, vilket inte gäller KPI.
Uppblåsningen av ekonomin har skett via fastighetsmarknaden, vilket fått till följd att svenska hushåll numera är hårt skuldsatta vilket bäddar för en riktigt obehaglig lågkonjunktur den dagen Riksbanken tvingas punktera bubblan för att inte förlora all trovärdighet.
Summan är alltså att inflationspolitiken är roten till praktiskt taget allt ekonomiskt elände i Sverige under de senaste åren och nu ropar LO-"ekonomerna" på ännu mera inflation. En sådan politik är djupt arbetarfientlig och om jag inte är felunderrättad omöjliggör EU-rätten ett regelrätt bankstöd. Staten skall visserligen ersätta sparare till en viss gräns om en bank hamnar i svårigheter, men staten får inte rädda en sjuk bank. Kanske kan vi få se banker som ställer in betalningarna de närmsta åren.
Drömmen om att kunna skapa ekonomiska resurser genom att slå på en strömbrytare är så lockande att människan alltid kommer att falla för denna frestelse.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=473502
Det handlar om LO-"ekonomernas" ständiga önskan om en högre inflation, deras orubbliga tro på löneinflationsmyten samt missuppfattningen att den höga arbetslösheten beror på en alltför låg inflationstakt.
Löneinflationsmyten bygger på missuppfattningen att fackföreningar kan blåsa upp kreditvolymen. De kan de inte och därför är fackföreningarnas lönekrav inte roten till inflationen utan istället ett symptom på inflationen. Inget företag kan i längden betala ut mer än intäkterna medger och någonstans ifrån måste intäkterna komma.
Sedan är det visserligen sant att den svenska arbetslösheten har huvudsakligen monetära orsaker. Arbetslösheten är ett resultat av att alla är förvissade om att Riksbankens expansiva penningpolitik måste ersättas av en betydligt stramare inom en inte alltför avlägsen framtid, vilket driver upp kronkursen till helt absurda nivåer med industridöd som följd. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att en euro skulle behöva kosta 11,19 kr. för att jämställa den tyska och den svenska prisnivån och att motsvarande pundkurs är 17,55 kr. Från år 2000 till idag har den pundkurs som jämställt priset på en Big Mac i Sverige och Storbritannien stigit från 13,16 kr till 17,55 kr.
1999 förhöll det sig på rakt motsatt sätt. Inflationen låg under noll med den påföljden att alla förväntade sig en lättare penningpolitik och kronan var således värderad ungefärligen enligt sin köpkraftsparitet, vilket hade en mycket positiv inverkan på den svenska arbetsmarknaden.
Sedan är det inte heller sant att påstå att de inflationära tendenserna är begränsade till fastighetsmarknaden. Priset på en Big Mac har stigit från 24 kr. 1999 till 33 kr. 2005. Och eftersom en Big Mac av idag är identisk med en från 1999 handlar det uteslutande om att penningvärdet minskat och detta ganska dramatiskt. Big Mac är ett utmärkt inflationsindex, eftersom produkten är historiskt konstant, vilket inte gäller KPI.
Uppblåsningen av ekonomin har skett via fastighetsmarknaden, vilket fått till följd att svenska hushåll numera är hårt skuldsatta vilket bäddar för en riktigt obehaglig lågkonjunktur den dagen Riksbanken tvingas punktera bubblan för att inte förlora all trovärdighet.
Summan är alltså att inflationspolitiken är roten till praktiskt taget allt ekonomiskt elände i Sverige under de senaste åren och nu ropar LO-"ekonomerna" på ännu mera inflation. En sådan politik är djupt arbetarfientlig och om jag inte är felunderrättad omöjliggör EU-rätten ett regelrätt bankstöd. Staten skall visserligen ersätta sparare till en viss gräns om en bank hamnar i svårigheter, men staten får inte rädda en sjuk bank. Kanske kan vi få se banker som ställer in betalningarna de närmsta åren.
Drömmen om att kunna skapa ekonomiska resurser genom att slå på en strömbrytare är så lockande att människan alltid kommer att falla för denna frestelse.
