söndag, juni 19, 2005
Den europeiska sockerunionen
Pressklipp:
"Under current plans, designed by Boel’s predecessor Franz Fischler, minimum sugar beet prices would be cut by more than a third, from €43.6 per ton to €27.4, in two steps over three years; and the total EU production quota would come down by 2.8 million tons to 14.6 million by 2008/9. "
Det betyder alltså att EU garanterar ett visst sockerpris till producenterna inom EU, men å andra sidan kvoteras produktionen.
Den enklaste lösningen är att slopa interventionspriset och upphäva produktionskvoterna. Å andra sidan skulle detta leda till att många bönder gick i konkurs, eftersom de betalat de markpriser som blir resultatet av jordbruksregleringen.
Därför måste man rimligen betala någon form av inkomststöd under en övergångsperiod. Och det kostar väldigt mycket pengar, men varken Sverige eller Storbritannien är villigt att betala mer och Frankrike vill inte avreglera jordbruket. Man kanske skulle kunna tänka sig att Frankrike gick med på detta, men i så fall måste nog "snåljåparna" förklara sig beredda att betala ett väl tilltaget inkomststöd till de franska bönderna.
Man kan därför vara säker på att det inte blir någon grundlig reform av jordbrukspolitiken. Och hela grundförutsättningen är felaktig då man inte vill frångå tanken på en kvoterad produktion. Man vill heller inte slopa systemet med s.k. interventionspriser. Interventionspriser betyder att EU köper upp vissa jordbruksvaror till bestämda priser så att aldrig marknadspriset understiger denna nivå.
Dessutom bevisar detta att det inte ens råder "fri produktionsallokering" inom EU. Vad betyder detta? Jo, enligt Ricardos idé om att en oreglerad handel länder emellan medför denna handel att en viss varas produktions kommer att förläggas dit där det kostar det minsta antalet arbetstimmar att producera den.
Men samtidigt förutsätter ju detta att alla enskilda länder får producera hur mycket som helst. Annars blir det ju så att ett land med goda produktionsvillkor inte kan öka sin produktion bortom en viss gräns eftersom landet fått en viss kvot sig tilldelad.
Och just så är det inom EU. Det vill säga: Frankrike får inte producera mer än si och så mycket socker och mjök och alla EU-länder har vissa bestämda kvoter.
Om det till exempel är mera arbetskrävande att producera socker i Sverige än i Frankrike borde detta leda till att den svenska sockerproduktionen upphörde, medan den franska expanderade. Samtidigt kan också ett visst lands förmåga att producera jordbruksvaror inte överskrida tillgången på odlingsbar mark.
Frankrike får alltså inte producera hur mycket socker som helst utan bara en viss kvot och samtliga EU-länder har bestämda kvoter.
EU har alltså inte bara en kraftig tullmur gentemot omvärlden utan dessutom osynliga tullmurar inom unionen. Det borde vara angeläget att först och främst avlägsna dessa osynliga handelshinder.
Å andra sidan är det enklast att lämna EU.
"Under current plans, designed by Boel’s predecessor Franz Fischler, minimum sugar beet prices would be cut by more than a third, from €43.6 per ton to €27.4, in two steps over three years; and the total EU production quota would come down by 2.8 million tons to 14.6 million by 2008/9. "
Det betyder alltså att EU garanterar ett visst sockerpris till producenterna inom EU, men å andra sidan kvoteras produktionen.
Den enklaste lösningen är att slopa interventionspriset och upphäva produktionskvoterna. Å andra sidan skulle detta leda till att många bönder gick i konkurs, eftersom de betalat de markpriser som blir resultatet av jordbruksregleringen.
Därför måste man rimligen betala någon form av inkomststöd under en övergångsperiod. Och det kostar väldigt mycket pengar, men varken Sverige eller Storbritannien är villigt att betala mer och Frankrike vill inte avreglera jordbruket. Man kanske skulle kunna tänka sig att Frankrike gick med på detta, men i så fall måste nog "snåljåparna" förklara sig beredda att betala ett väl tilltaget inkomststöd till de franska bönderna.
Man kan därför vara säker på att det inte blir någon grundlig reform av jordbrukspolitiken. Och hela grundförutsättningen är felaktig då man inte vill frångå tanken på en kvoterad produktion. Man vill heller inte slopa systemet med s.k. interventionspriser. Interventionspriser betyder att EU köper upp vissa jordbruksvaror till bestämda priser så att aldrig marknadspriset understiger denna nivå.
Dessutom bevisar detta att det inte ens råder "fri produktionsallokering" inom EU. Vad betyder detta? Jo, enligt Ricardos idé om att en oreglerad handel länder emellan medför denna handel att en viss varas produktions kommer att förläggas dit där det kostar det minsta antalet arbetstimmar att producera den.
Men samtidigt förutsätter ju detta att alla enskilda länder får producera hur mycket som helst. Annars blir det ju så att ett land med goda produktionsvillkor inte kan öka sin produktion bortom en viss gräns eftersom landet fått en viss kvot sig tilldelad.
Och just så är det inom EU. Det vill säga: Frankrike får inte producera mer än si och så mycket socker och mjök och alla EU-länder har vissa bestämda kvoter.
Om det till exempel är mera arbetskrävande att producera socker i Sverige än i Frankrike borde detta leda till att den svenska sockerproduktionen upphörde, medan den franska expanderade. Samtidigt kan också ett visst lands förmåga att producera jordbruksvaror inte överskrida tillgången på odlingsbar mark.
Frankrike får alltså inte producera hur mycket socker som helst utan bara en viss kvot och samtliga EU-länder har bestämda kvoter.
EU har alltså inte bara en kraftig tullmur gentemot omvärlden utan dessutom osynliga tullmurar inom unionen. Det borde vara angeläget att först och främst avlägsna dessa osynliga handelshinder.
Å andra sidan är det enklast att lämna EU.
